88876.jpg

De var hemmasittare – under många år kämpade de för att våga gå till skolan igen

05.03.2024 kl. 12:14
– Skolan blev som en stor farlig björn som jag inte ville gå nära, säger Lova Yllner.
Hon blev det man kallade för en ”hemmasittare”. I dag finns det tusentals ungdomar i Finland som lider av ofrivillig eller utmanande skolfrånvaro. Hur ska man hantera det?

Text: Camilla Lindberg, foto: Matilda Hertzberg

– Det går inte att säga att björnen är snäll. Det är inte så det fungerar, säger Lovas mamma Nadja Yllner.

Hon beskriver hur hon och Lovas pappa försökte hålla fast dottern och tvinga på henne stövlarna. Sedan tittade de flickan strängt i ögonen.

– Men det jag såg var renodlad skräck i Lovas ögon, och i den stunden insåg jag att hon inte kan välja om hon vill gå till skolan eller inte. Hon behövde få hjälp med att hantera de där krafterna, säger Nadja Yllner.

Allting började när Lova gick i fyran i en skola i Sverige och lidandet fortsatte ända fram till den sjunde årskursen.

Fel glasögon blev början

Katrina Saarinen i Finland hade liknande utmaningar med att gå i skola. Inte heller här fanns det någon som helst kunskap om hur man skulle hantera det nya fenomenet.

– Jag fick fel glasögon och hela ettan gick utan att jag lärde mig läsa. Jag och mamma fick ofta höra att vi inte försökte tillräckligt.

Den onda spiralen hade börjat. Redan i åttaårsåldern gick hon till en kurator, och den första depressionen kom i årskurs fem, för att sedan igen bli värre under årskurs nio. I tonåren låg den unga flickan i sängen fylld av ångest, oförmögen att stiga upp på morgonen. Ingen, inte heller lärarna, tycktes riktigt kunna hjälpa på rätt sätt.



Samtalsledaren Lina Laurent, Nadja Yllner och Lova Yllner under scensamtalet på utbildningsmässan Educa
FOTO: JACOB ÅBERG / BERTILLS & JUNG

Viktigt med tidigt ingripande

I ett scensamtal i en fullsatt föreläsningssal på utbildningsmässan Educa i Helsingfors, fick publiken möta de här tre personerna. I samtalet som genomfördes i en fullsatt föreläsningssal deltog även specialforskaren Katarina Alanko från Åbo universitet. Hon har undersökt barns skolfrånvaro och utarbetat evidensbaserade metoder som stöd för skolornas förebyggande arbete.

– Oj, ni fick lida länge, säger hon och påpekar betydelsen av tidigt ingripande. 

Hon utvecklar sitt resonemang.

– Generellt sätt är det här ändå ingeting som händer över en natt. Det kommer smygande och byggs upp över tid, och i bakgrunden finns ofta ett grundproblem. Skolfrånvaron blir sedan en sekundär orsak, men när problemet väl har uppstått måste man tackla bägge.

Hon hänvisar till att det numera finns nationella riktlinjer och stödmaterial att tillgå. 

Så var inte situationen tidigare, varken i Sverige eller i Finland.

– Alla var lika handfallna, hemmasittare fanns knappt när Lova var liten, säger Nadja Yllner.

Smågrupper är viktiga

– Det är svårt att sätta ord på hur dåligt jag mådde och den ångest jag kände varje dag, säger Lova Yllner som tyckte att det mest pinsamma som fanns var att inte våga gå till skolan.

Nu har hon återfått sin tro på framtiden och är i full gång med att återuppta sina gymnasiestudier. Vändningen kom när hon i sjuan fick byta till en annan skola där det fanns tillgång till små grupper.

– Vi kämpade och grälade dagligen ända från årskurs fem med min mamma, säger Katrina Saarinen. 

Jopo-klassen blev hennes räddning och där kände hon sig för första gången trygg. I dag känner hon sig tillfreds med livet och har nyligen köpt egnahemshus tillsammans med sin sambo.

Sjukskriva barn från skolan

Nadja Yllner är undersökande journalist och har även skrivit boken Hon kallades hemmasittare: om skolan, tårarna och kampen i hallen

Hon gör en liknelse med vuxna på en arbetsplats.

– Ingen skulle säga till en utbränd att skärpa sig och ge uppmaningen att gå tillbaka till samma ställe, med samma människor och utföra exakt samma arbetsuppgifter på samma sätt som när man blev utbränd. Om man ser en blomma vissna tar man också reda på vad som behöver förändras i miljön.

– Ja, vi utgår alltid från premissen att skolan är rehabiliterande och att man ska återvända så snabbt som möjligt. Behöver vi ha ett annat system? Fundera på att sjukskriva också barn, åtminstone medan man håller på och utreder? säger Katarina Alanko.
 

Att bli fotad i skolan ger ångest

Vad är då orsakerna till att fenomenet med utmanande skolfrånvaro växer kraftigt? 

– Det blir förstås spekulativt. Kanske beror det på coronapandemin, men ungas psykiska ohälsa har också ökat överlag, och därtill har vi i den nya läroplanen gått in för mera självevaluering. Det fanns många bra saker med det lite gammaldags systemet där läraren hade en mera central roll, säger Katarina Alanko.

Nadja Yllner är övertygad om att större klasser, avsaknad av smågrupper och att eleverna förutsätts ta större eget ansvar missgynnar den tio procent som inte klarar av det.

– Nuförtiden fotar och filmar ungdomarna varandra 24/7. Om jag skulle gå i skola nu, skulle jag vara livrädd hela tiden att någon tar en bild på mig. Det som skrämmer är att allt man gör och säger kan filmas, säger Katrina Saarinen.


Nadja Yllners tips till föräldrar

 
  • Stirra dig inte blind på grundskolans betydelse. Det man lär sig där, kan man lära sig senare i livet på otaliga andra ställen. Det viktiga är att ditt barn börjar må bra.
  • Gå och prata med någon psykolog tillsammans med din partner för att bättre kunna gå i samma takt.
  • Undvik att vältra över dina känslor av ångest och frustration på barnet.
 

Ungdomarnas tips till lärarna

 
  • Ha kontakt med dina elever, visa att du bryr dig och fråga hur de mår.
  • När en elev kommer tillbaka till skolan efter en tids frånvaro ska du skydda hen från andra elevers påhopp, frågor och gliringar.


Scensamtalet Att vilja men inte kunna skedde 26.1 på Educa-mässan i Helsingfors. På scenen fanns mamman och journalisten Nadja Yllner och dottern Lova Yllner, Katrina Saarinen som medverkat i Åbo Akademis undersökning kring ämnet, samt Katarina Alanko, specialforskare vid Åbo Universitet. Journalisten Lina Laurent ledde samtalet som arrangerades av Svenska folkskolans vänner, Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne, Svenska kulturfonden och Konstsamfundet.

Mer information om Nadja Yllners bok hittar du här.