Flyktingströmmen nådde Jeppo

Byn ställer upp. Det var via privatpersoner som informationen om flyktingarna nådde Jeppo. Johanna Tidström, före detta Jeppobo som numera bor i Vasa, engagerade sig i ett tidigt skede och startade bland annat en insamling av kläder och volontärverksamhet i Oravais.
– Jag kontaktade själv flyktingförläggningen och frågade om de behövde något. Samtidigt som jag hjälpte till där, lärde jag känna personalen. Via dem hörde jag att de söker bostäder och hade varit och sett på kommunalgården i Jeppo.
Förläggningen kontaktade också Johannas pappa Brage Finskas, företagare i Jeppo, för att fråga vem som lokalt kunde engagera sig då personalen på förläggningen inte hade tid att så ofta besöka dem som var inhyrda längre bort. Han bestämde sig för att själv bli involverad, med följden att irakierna fick en “pappa” – någon som tog dem under sina vingars beskydd från första början.
Eftersom förläggningen inte hann informera varken tjänstemän eller lokalbefolkningen, insåg byborna att de själva måste aktivera sig. En sluten hemsida på Facebook för volontärer skapades för att koordinera hjälpinsatserna, som i början främst bestod av insamling av möbler, kläder och skor till männen. SFP:s kommunorganisation ordnade ett informationstillfälle i byn tillsammans med Röda Korset och Emina Arnautovic; föreningarna samlades för att diskutera hur de kan hjälpa. Arbis trollade fram en volleyboll kurs, männen fick tillgång till gymmet och Lionsklubben ordnade bland annat en kväll med irakisk mat i november. Församlingen har ordnat träffar och de som vill har fått spela futsal med Jeppo FF på vintern!

Svenska tack vare SFV. Via förläggningen får de asylsökande sex timmar språkundervisning i veckan och utgångsspråket är finska, vilket också de irakiska männen i Jeppo började studera.
– Ganska snabbt började de fråga varför de inte får lära sig svenska. De hade märkt att Jeppoborna inte talade finska, berättar ledande handledare Alf Häggman.
På volontärssidan på Facebook diskuterades ärendet och en villig lärare fanns också att tillgå i byn. Stadsdirektör Gösta Willman erbjöd ett klassrum gratis i Jeppo-Pensala skola för undervisning. Men vem skulle betala för lektionerna? I det skedet trädde Svenska folkskolans vänner in och undervisningen kunde börja, till att börja med med tjugo lektioner. Kursen fokuserade på det muntliga och ingen bok användes eftersom kursen inte skulle bli så lång.
Undervisning för invandrare är alltid krävande, eftersom man i samma grupp kan ha studerande med mycket olika utgångspunkter. Så var det också i Jeppo, där tre personer var analfabeter – de kunde varken skriva eller läsa arabiska. Flertalet var ovana med det latinska alfabetet, medan några hade universitetsstudier bakom sig. En person kunde flytande engelska, både i tal och skrift, medan flera andra kunde tala lite engelska.
Eftersom gruppen var så stor, delades den in i två – engelska och arabiska gruppen.
– I den arabiska gruppen använde jag mig helt enkelt av ”google translate” för att översätta och förklara. Jag visste att vi måste gå långsamt framåt, därför var det bra att de som kunde engelska fick vara i en skild grupp, förklarar Ulla Linder som tog sig an undervisningen.
Vid årsskiftet beviljade SFV tjugo timmar till och på jullovet stod ”kultur undervisning” på programmet. Grupperna besökte läraren och fick uppleva julfirandet med bland annat julgran och jultårtor. Svenskan kom med i bilden i form av alfabet-memory­spel.
Den långa väntan, oron över framtiden samt mörkret och kylan i Finland skapade inte de bästa förutsättningar för god inlärning. Några av männen flyttade bort från Jeppo och många var trötta, oroliga och orkade inte studera. Grupperna sammanslogs så småningom eftersom antalet per grupp ofta sjönk under sju, vilket var gränsen. Lyckligtvis fick analfabeterna och de som var mest ovana med det latiska alfabetet hjälp av volontärer med övningarna på timmarna. Kursen i svenska avslutades under sportlovet, då både elever och volontärer bjöds på kaka och te.
Trots att kursen i svenska avslutades, fortsätter irakiernas svenska inlärning. Männen bad efter kursen att få byta förläggningens finska lektioner till svenska, endast en önskade fortsätta med finskan, och han skulle helst ha fortsatt med båda språken.
- Jag har aldrig hört dem säga något på finska, men nu kan alla åtminstone fråga ”hur mår du”, konstaterar handledare Alf Häggman.

Bra start i Finland. Alf Häggman anser att irakierna i Jeppo blir väl omhändertagna.
– Många av flyktingarna i Oravais har obefintlig kontakt med lokalbefolkningen där – förläggningen är som ett eget litet samhälle.
I Jeppo har flera i släkten Finskas varit aktiva som vänner till irakierna. Många andra bybor har skjutsat eller ordnat talkojobb, som snöröjning och vedarbete, eller ställt upp som hjälp vid språkinlärningen. ”Källan”, ett loppis främst till förmån för Hoppets Stjärna, har fungerat som en fast punkt för männen på lördag förmiddagar, då den håller öppet. Där har de också kunnat träna sin svenska.

Trots eller tack vare, att Jeppo är en liten ort, har irakierna blivit en del av samhället, vilket Johanna Tidström också kan bekräfta.
– När irakierna var på sina polisintervjuer till Torneå, hade de berättat att folk kommer och hälsar på dem i Jeppo, och att till exempel program ordnats för dem. Deras tolk ville inte tro dem. Han hade bott fyra år i Finland och ingen hade hälsat på honom under den tiden.
Eissa Al-Rufaeaat från Basra i Irak, en stad med lika många invånare som hela Finland, trivs i lilla Jeppo, trots att tystnaden förvånade i början.
– Folk är vänliga och tack vare svenskan kan jag kommunicera med Jeppoborna. Jag vill tacka dem – de hjälper oss och ger oss motivation att lära oss. Jag tycker om att bo här och hoppas att i något skede också få min familj hit till tryggheten.