Lillgamla barn är det bästa jag vet. Ju grövre dialekt de pratar, desto bättre. Minimala gubbar eller gummor som går an om något vuxet fast de knappt är rumsrena får alltid mig att dra på smilbanden.
Givetvis var jag en av dem. Kanske den främste? Åtminstone var jag distriktsmästare i min årskull.
På ett författarsamtal för en tid sedan läste jag ett utdrag ur min kommande roman. En kvinna kom fram efteråt och häpnade över att jag, “som är så ung”, kan skriva om äldre människor så pass bra.
Nu säger jag inte det här för att skryta, jag återger bara ödmjukt vad hon sa. Dessutom är det inte så fascinerande, jag är trots allt distriktsmästare i lillgammalhet. Hon kunde ju omöjligen veta att jag vid 30 år fyllda fortfarande är långt ifrån den mentala ålder jag haft sedan dagis.
Enda sättet att bli lillgammal är att umgås över generationsgränser. Facit på varför jag blev som jag blev hittar man om man tittar ut genom mitt pojkrumsfönster. Tjugo meter bort står min farmors och farfars stuga. Jag kunde springa över dit när jag ville, dygnet runt (men helst inte efter 22:00 och inte de två veckorna de var i Teneriffa varje vinter), framtill dagen jag flyttade hemifrån.
Jag minns inte att jag daltades med språkligt som barn, babyröster och förenklingar av allt. Säkert hände det när jag var ett spädbarn, men ganska fort talade de med mig som en tänkande individ, kapabel att ta in vanligt tal med kluriga ord, nyanser och dialektala diftonger. Knappast fattade jag allt, men jag uppskattar det storligen i dag att ingen höll tillbaka. Lillgamla barn har nästan alltid ett gott språk, det kommer med paketet.
Generationskriget är ett faktum och eldas på i medier, både traditionella och sociala.
Trots min pokal i distriktsmästerskapen hade jag ett talfel som liten. Min första speciallärare var en äldre man som aldrig talade till mig som att jag var ett barn eller dum i huvudet. Vi klickade otroligt bra, jag upplevde mig vara på helt samma våglängd, kände mig jämngammal med honom. Tyvärr gick han i pension innan jag hunnit lära mig säga R.
Hans ersättare kom med ett gosedjur i släptåg, en tusenfoting vid namn Konrad som hon ville jag skulle prata med. Det tog två lektioner innan jag lärde mig säga R i ren protest. Jag tänkte inte förnedra mig en sekund längre än jag var tvungen och enda sättet att slippa från Konrads pipande babyröst var att säga R utan knussel.
“Herregud, tala med mig som att jag är ett barn”, tänkte jag när jag gick ut på rast för att leka att jag var en Pokemon.
I vuxen ålder har jag insett hur ovanligt det var och är att växa upp så tätt inpå sina farföräldrar. Det är sorgligt, för det ger en perspektiv, upplevelser och relationer man aldrig har en chans att få annars. Tyvärr verkar det bli mindreo ch mindre självklart att man kan sätta sig in i andras tankevärld och livssituation. Empatin är på tillbakagång. Generationskriget är ett faktum och eldas på i medier, både traditionella och sociala. Vi ska alla definieras efter när vi är födda. Boomers, millenialer eller zoomers.
Kan vi inte bara alla vara lillgamla ihop och försöka förstå varandra?
____
Axel Åhman är journalist, författare och medlem i humorgruppen Kaj.
