Text: Tove Fagerholm
"Jag vet allt om Pajtims barndom, för jag har läst hans senaste bok." En av mina litteraturcirkelvänner fällde nyligen denna kommentar och jag misstänker att många delar hennes åsikt. Jag har också läst Pajtim Statovcis böcker, men jag vet ganska lite om hans barndom och uppväxt. Han berättar nämligen ingenting om sig själv och hans böcker är inte självbiografiska.
Detta vet jag med säkerhet: Pajtim Statovci föddes 1990 i Kosovo. När han var två år flyttade familjen till Finland och bosatte sig i Borgå. Han har inget minne av en tid då han inte kunde finska. Finska är en självklar del av hans språkliga identitet fastän han naturligtvis alltid talat albanska med sina föräldrar.
Efter studenten började Statovci studera litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet och drama vid Aaltouniversitetet. I sitt slutarbete jämförde han litterära djurskildringar. För att dryga ut kassan arbetade han under studietiden i en livsmedelsaffär. En kväll när han kom hem från jobbet tittade han på sitt tomma skrivbord och utbrast: Vad väntar jag på! Och så började han skriva. Han var 21 år gammal när han tog itu med sin första roman.
Kissani Jugoslavia 2014 (översatt till Min katt Jugoslavien 2016)
Statovci skriver fram en regelstyrd värld i ett sönderfallande Jugoslavien och ett främlingsföraktande Finland. I nutid möter läsaren den unge litteraturstuderande Bekim som söker en man att älska. Den parallella berättelsen om Bekims mor Emine tar avstamp i en lantlig by i Kosovo 1980. Vid 17 års ålder blir hon bortgift med en stilig ung man som ger henne en örfil redan på bröllopsdagen. Långt senare finner hon en ny sorts frihet i Finland.
Debutromanen är egensinnig, ställvis rolig och smått absurd trots att den samtidigt är brutalt smärtsam och handlar om en destruktiv kärleksrelation och en familjs sönderfall.
I Emines och yngste sonen Bekims skildringar av mannen/fadern är han en osympatisk förtryckare, men samtidigt en tragisk gestalt som inte klarar av kulturella utmaningar. Romanens bildspråk röjer ett komplicerat stilistiskt grepp. Bekim går till en djuraffär för att köpa en orm. Där ligger ormarna i bottenlös uppgivenhet avklädda all sin makt. Deras liv kan ses som en bild av invandrarens verklighet.
Längre fram i berättelsen faller Bekim för en talande hankatt som ideligen kommer med rasistiska och sexistiska gliringar. Det känns som en blinkning till Bulgakov men också som en skildring av en ojämlik homosexuell parrelation.
Debutromanen är egensinnig, ställvis rolig och smått absurd trots att den samtidigt är brutalt smärtsam och handlar om en destruktiv kärleksrelation och en familjs sönderfall. Romanen tilldelades Helsingin Sanomats litteraturpris. Den engelska översättningen fick strålande recensioner i New York Times. Så sent som 2024 skördade den som första finländska bok det tyska priset Internationaler Literaturpreis – Haus der Kulturen der Welt.
Tiranan sydän 2016 (översatt till Tiranas hjärta 2021)
Vid Enver Hoxhas död och kommunismregimens sammanbrott i början av 1990-talet är de två vännerna Bujar och Agim fjortonåringar. Albanien är fattigt och djupt efterblivet. Bujars far dör i cancer och lever pojkarna farligt gatuliv i Tirana.
"När de går gatan fram sneglar de försiktigt bakom sig, som om de hoppas att det förflutna som tittar tillbaka inre ska vara deras eget."
De beslutar sig för att fly till Italien. Endast Bujar kommer fram och i sin förtvivlade ensamhet övertar han en del av Agims identitet och blir transsexuell. Bujar är en version av Virginia Woolfs Orlando samtidigt som han är flykting utan hemvist och trygghet. Han är beredd att vara vad som helst, bara inte alban, det finns alltid en ny identitet att glida in i, ständigt en ny livshistoria att fabricera. Han vägrar vara så utblottad att han inte ens kan få det han inte vill ha.
En odysse via Rom, Berlin och New York tar honom till Helsingfors och mötet med transmannen Tanja. Bujar är oförmögen att ta emot Tanjas villkorslösa kärlek. När Tanja tar sitt liv övertar Bujar också lämpliga delar av Tanjas livshistoria. Skildringen av Bujars ensamhet får i slutkapitlet en poetiskt undflyende form. Om man ständigt ljuger om sin identitet mister man till slut sig själv.
Genom hela berättelsen blandas satir och svart humor med smärta och djupt allvar. Statovci ifrågasätter den allmänt etablerade åsikten att livet i västvärlden automatiskt blir bra. Statovcis detaljsinne och språkliga bilder är briljanta. Boken belönades med Toisinkoinen-priset i Finland och 2019 blev den engelska översättningen Crossing finalist för priset National Book Award. Det är första gången en finländsk författare nått finalplats.
Statovci marknadsförs effektivt utomlands sedan han som enda finländare fått en plats i litteraturagenturen Wylies stall.
Bolla 2019 (översatt till Kungarnas land 2021)
Den tredje romanen kretsar kring en kärlek utan framtid och inbördeskrigets oförsonliga grymhet. Berättelsen börjar i Kosovos huvudstad Pristina 1995 när den 22-åriga nygifta albanen Arsim möter serben Milos, blir blixtförälskad och inleder ett riskabelt dubbelliv. Så bryter kriget ut, Arsim och hans familj flyr, Milos går med i kriget.
Skildringen av hur Arsim blir en man som hustru och barn är rädda för varvas med Milos anteckningar från mentalsjukhuset efter kriget. Det är en skoningslös berättelse på lysande prosa. Statovci väver in mytiska element i romanen han kallar Bolla.
Det är en skoningslös berättelse på lysande prosa.
Vad är då en bolla? En skuggestalt, en osynlig, ett vidunder, en djävul, en främling, en okänd djurart, ett ormlikt väsen, en chimär – dessa förklaringar hittar jag i romanen. Vilken outtalad funktion har bolla här? Det får vi aldrig svar på för en myt ska inte förklaras, den måste tolkas på ett personligt plan. Den närmaste förklaringen vi får är att romanens huvudpersoner använde berättelsen om bolla när de talade om sådant som känns omöjligt att formulera. Bolla ger dem ett underförstått språk. Till slut upphör bolla vara en symbol för det förbjudna och farliga och bli ett löfte om en stund av helgjuten lycka:
"en dag om året får den fladdra omkring fri och obekymrad, en dag kan den flyga över vatten och skogar, ostört göra sin stämma hörd, gömma sig ovan molnen, låta vingarna kasta storslagna skuggstråk, doppa huden, så skimrande att den bländar, i sjöar och floder, fläta in sig mellan trädstammarna och i de åldriga ekarnas harnesk av löv finna skydd undan regnet ... en dag av lycka, det är tillräckligt för den; för det land som den då bebor är konungarnas land"
Endast 29 år gammal fick Pajtim Statovci motta Finlandiapriset för Bolla 2019. Bolla utsågs till finalist för det prestigefyllda Kirkus Prize for Fiction 2021.
Lehmä synnyttää yöllä 2024
Sommaren 1996 reser 8-åriga Kujtim från Finland till landsbygden i Kosovo där hans morfar ska göra karl av gossen. Morfars mildögda ko lyssnar tålmodigt till den skräckslagna gossens berättelser.
Som vuxen återvänder han tillsammans med modern till Kosovo. Kujtim vill skriva en bok om sin döda far, men hur hittar man ord för sådant som är alltför smärtsamt att närma sig ens i minnet? Kan man överhuvudtaget lita på sitt minne? Han längtar efter att hämnas men är hämnd en väg till förlikning? Det finns gärningar som är oförlåtliga och ingen försoning möjlig. Kujtim skriver utan att veta var sanningen slutar och fantasin tar vid. Han skriver om det som är och om det som inte är. Här finns kanske en väg till katharsis både för författaren och läsaren.
Kujtim skriver utan att veta var sanningen slutar och fantasin tar vid. Han skriver om det som är och om det som inte är.
Pajtim Statovci har i alla fall återigen skrivit sig till ett nytt Finlandiapris 2024.
Vad driver Statovci?
Många författare skriver för att de tycker det är roligt att fabulera. Många skriver av ett inre tvång för att de har något angeläget att säga. Till den kategorin hör Statovci. Skrivandet bereder honom överväldigande glädje. Han älskar det finska språket och utnyttjar språkets uttrycksmöjligheter med absolut gehör. I berättelsens fiktiva rum är han suverän härskare. Han har samlat på sig en kunskap om människans villkor som han vill förmedla.
Hur väl han än är förtrogen med språket och landet får han aldrig känna sig helt finsk.
Hans böcker fokuserar på trauman och ärr som Kosovokriget orsakat. Även om han själv inte upplevt kriget lever hans familj i skuggan av konflikten. Utseendemässigt skiljer han sig inte från mängden (bortsett från att han är vackrare än de flesta) men när han säger sitt namn förvandlas han till en främling. Hur väl han än är förtrogen med språket och landet får han aldrig känna sig helt finsk.
När han reser till Kosovo – och det gör han ofta – är det alltid något som skaver, han kvalar inte in som kosovoalban. Länge kämpade han med identitetsproblem. Hemlösheten var smärtsam. Det finns en främlingsfientlighet i vårt samhälle som Statovci snabbt lärde sig registrera. Han fick veta att han ska vara tacksam mot Finland. Och han är naturligtvis tacksam.
I lilla Borgå fick gossen uppleva tredubbelt utanförskap som flyktingbarn, muslim och homosexuell. Numera trivs jag bra med mig själv, säger han. Jag behöver inte någon grupptillhörighet. Där jag skriver är jag hemma.
Pajtim har försökt skriva autofiktion. Han säger: Det kändes inte bra. Texten blev inte trovärdig. Skrivandet verkade konstlat och jag tyckte jag inte hade någonting att berätta.
När han lät fantasin ta över flödade en oväntad berättelse fram. Utan belastningen från ett opålitligt minne kunde han skriva om det han på ett djupare plan ville tala om. Inte konkreta detaljer från sitt eget liv, utan fantasins gestaltning av ensamhet, utanförskap, otrygghet och identitetsproblem. Han kunde sluta sin ögon och krypa in i berättelsens fiktiva gestalter. Först då kom ord och bilder som kändes sanna.
Med en antydan till leende berättar Pajtim Statovci om intervjuaren som frågade: blir din femte roman också en Balkan-queer? Månne Kjell Westö skulle få frågan om hans nästa roman blir en Helsingfors-hetero? Och ja, Statovcis nästa roman blir högst antagligt en Balkan-queer, om man nödvändigtvis vill klistra på en förenklande och förminskande etikett.
Pajtim Statovci vill inte ha några etiketter. Han vill inte kallas invandrarförfattare och det han skriver är mycket mer än en enkel genredefinition. Han är rätt och slätt en sällsynt begåvad finsk författare, gränsöverskridande och universell. Jag skulle vilja påstå att han faktiskt är den bästa vi har. Visst känner jag vittringen av ett finländskt Nobelpris!
Artikeln ingick i SFV-magasinet 2/25
