Som brun invandrare i Finland får jag ofta frågan: ”Varifrån kommer du?” När jag svarar Frankrike, följs det nästan alltid av: ”Nej men på riktigt, vad är din etnicitet?” Detta konstanta ifrågasättande av min identitet har fått mig att vilja forska om rasism, mellanförskap, postinvandring och nationella identiteter.
Frågan blev dessutom personlig och aktuell på nytt när jag beviljades finskt medborgarskap för några månader sedan. Men om man frågar mig vad min nationella identitet är i dag, visar jag min croissant-tatuering och svarar fortfarande ”Frankrike” trots att jag nu har ett finskt pass och har bott i Finland i snart fjorton år.
Så vad spelar in när vi talar om nationella identiteter? Är det passet? Landet man föddes i eller landet man bor i? Är det föräldrarnas land? Om man tillhör majoriteten och svarar ”Finland” på alla dessa frågor så att det finns en samstämmighet mellan pass, fosterland, hemland, etnicitet, kultur och modersmål, reflekterar man sällan över dessa saker. Kan vi inte vara världsmedborgare och strunta i frågan?
I min forskning om postinvandringslitteratur kom jag fram till att nationell tillhörighet egentligen har en stor betydelse för individer vars samhörighet till en viss nation regelbundet ifrågasätts. Barndomsreferenser som skolans maträtter, kulturkanon och nationella högtider kommer då fram som centrala för känslan av gemenskap och identitet.
Resultaten påminner om hur forskning i alzheimer visar att minnen från tonåren håller längst. Dessa ”kärnminnen” inkluderar musik, mat, lukter, bilder och föremål. Annan forskning visar att det finns en känslig period för byggandet av kulturell och nationell identitet mellan 11 och 25 år.
Studien som följde med japaner som flyttat i några år visade att de som bodde i USA mellan de var 11 och 25 år beskrev sig som amerikaner eller japansk-amerikaner, medan individer som var yngre eller äldre än det medan de bodde i USA fortsatt beskrev sig som japaner. Forskarna drog slutsatsen att detta identitetsskifte beror på ungas interaktioner med jämnåriga och hur individuell identitet bildas som en kollektiv process under den perioden.
Det är viktigt att vara medveten om den kollektiva processen i den bemärkelsen. I en tid där populism och nynazism växer ser jag det som vårt ansvar att tänka postnationalistiskt och kontinuerligt omdefiniera nationen inifrån. På så sätt kan vi diskutera vad det innebär att vara finländsk, vilka värderingar vi vill koppla till det och möjliggöra en rättvis och jämställd tillvaro för fler i landet.
Maïmouna Matikainen-Soreau är akademiforskare vid Helsingfors universitet och specialiserad på (anti)rasism och rasifieringsfrågor.
Kolumnen ingick i SFV-magasinet 1/2025.
