När Donald Trump installeras dansar Elon Musk runt i ett segerrus. När man proklamerar att Mars är nästa känns det stundvis som att vara i en hallucinerande scifi-dröm. Ungefär samtidigt får Finland sin nya rymdstrategi och undertecknar Artemis-avtalet som omfattar tydligare regler för hur jordens stater ska bete sig i rymden. Hit hör skyddande av kulturarv på månen.
I allt det här hisnande känns det samtidigt fint med någonting som håller en liten människa förankrad vid jorden. När vår försvarsminister i januari presenterar Finlands uppdaterade säkerhetsstrategi nämner han Marthaförbundets matlagningskurser som exempel på god krisberedskap.
Säkerhetsstrategin på 150 sidor är inte alls så tråkig läsning som det låter. Här finns sammanfattat de livsnödvändiga fundament som nationen Finland behöver när det krisar. Förutom utbildningen behandlas också kulturens roll i att bygga resiliens. Därtill nämns också rymden som vi sannolikt kommer att få höra mycket mera om framöver.
Före årsskiftet intervjuar jag Ulla-Jill Karlsson, konsultativ tjänsteman vid undervisnings- och kulturministeriet, om Finlands ordförandeskap 2025 inom Nordiska ministerrådet. Hon hänvisar också till säkerhetsstrategin och säger att det är första gången någonsin som utbildningen tilldelats så stor betydelse för resiliens. Jag frågar varför. Hon berättar att pandemin tydligt visade att just skolorna kunde erbjuda stor trygghet, gemenskap och en möjlighet att upprätthålla någon form av normalitet. Det här mitt i en vardag som vi alla tog för given, men som så plötsligt omkullkastades.
”För oss som ännu planerar att bli kvar här en tid, blir det dag för dag tydligare vad som är viktigt på riktigt.”
Under pandemin spred sig också en annan global trend: människor började läsa litterära klassiker igen. Jag skrev några texter om fenomenet vill jag minnas, och nämnde i det sammanhanget författaren Göran Schildt. Under kriget lär ynglingen ha räddats från döden på grund av en diktbok han hade i sin bröstficka som så lämpligt utgjorde en sköld mot den kula som träffade honom. Krigsupplevelserna gjorde att han omprioriterade hela sitt liv. Nu ville han viga sitt liv åt fria seglatser på Medelhavet och skriva böcker om livets äventyr, men med en stark förankring i antikens ideal.
Ibland behövs det kriser för att vi ska vakna upp. Det kan många personer vittna om utifrån sina privatliv, men det här gäller likväl för en nation. Det finns ett något cyniskt uttalande som ibland hörs när man anser att mänskligheten spårat ut: ”Ja, nu behövs ett krig igen, för att folk ska fatta”. Också vårt kära grannland Sverige brukar bli serverade en lösning i form av ett vinterkrig när de ur vår synvinkel brister i sin krisberedskap och lever lite för sorglöst.
Var och varannan dag nås vi av uppgifter om den hemliga skuggflottan som sveper sin mörka vinge över våra trygga länder. Andra krigshot gör sig också påminda. Vissa ska till rymden. Men för oss som ännu planerar att bli kvar här en tid blir det dag för dag tydligare vad som är viktigt på riktigt.
Camilla Lindberg jobbar inom yrkesutbildningen, är journalist och har även skrivit flera platsbiografier.
Kolumnen ingick i SFV-magasinet 1/2025.
