För ett tag sedan mötte jag ett mycket trevligt och dynamiskt nätverk i Stockholm. Alla de cirka hundra medlemmarna är kvinnor som flyttat till Sverige från Finland, och som i sitt nya hemland är verksamma som ledare eller företagare.
De flesta av dem har finska som modersmål, och de har ytterligare en sak gemensamt: deras kunskaper i svenska har varit avgörande för karriären. Eller som en uttryckte det: svenskan har varit min superkraft. En annan konstaterade att kunskaperna i svenska gett henne varje jobb hon någonsin haft – och tillade att det var något hon aldrig hade kunnat tro när hon gick i skolan.
"I dag har länderna också delad vårdnad om språken."
En föränderlig geopolitik har tidvis gjort att Norden inte längre varit det självklara förstahandsvalet för alla finländare. Så är inte fallet längre. Historikern och författaren Peter Englund beskrev situationen så här i sitt festtal vid Svenska litteratursällskapets 140-årsjubileum:
Det är märkligt att betänka att det var en rysk envåldshärskare som en gång rev oss itu, Finland och Sverige, och att en annan rysk envåldshärskare dryga 200 år senare kom att föra oss tillhopa igen. Men denna gång som jämlikar. Och därför på ett vis närmare än någonsin.
Den språkliga och kulturella gemenskapen mellan grannarna Finland och Sverige är djup och historisk. I dag har länderna också delad vårdnad om språken – svenskan tas om hand av språkvårdare också i Finland, och finskan av språkvårdare i Sverige (finska är Sveriges största nationella minoritetsspråk). Att dessa små länder i norr krokar arm är en överlevnadsstrategi. I det vägvalet spelar också språken en nyckelroll: det finlandssvenska i Finland och det sverigefinska i Sverige bildar brofästen för ländernas växelverkan. Det ligger därför i båda ländernas intresse att språken bevarar sin livskraft på båda sidor av Bottenviken i framtiden – förutsättningen för all samverkan är känslan av samhörighet, och denna känsla får all sin näring av kultur och språk.
Språkkunskaper ger också förståelse för mångfald, har forskning visat – vad man får lära sig spelar roll för hur man ser på omvärlden. Att språkkunskaperna i Finland backar är inte ett fattigdomsbevis (Finland är ett rikt land). Däremot gör denna utveckling Finland fattigare. SFV:s pris till engagerade svensklärare i finska skolor är att slå ett slag för nordisk samhörighet.
För de finska kvinnorna i nätverket i Stockholm har svenskan öppnat dörrar. För mig har min allt annat än perfekta finska öppnat dörrar – också i Sverige. Här träffar jag även många andra generationens sverigefinnar, och vi pratar glatt finska med varandra i den majoritetssvenska omgivningen. Till min förvåning är vi ungefär lika bra på finska, jag som finlandssvensk, de som sverigefinnar. De är starka i sin finska identitet, men samtidigt ofta mer osäkra på finsk grammatik än jag, och mer benägna att blanda in svenska ord i finskan. De lär mig något: att man inte kan ett språk perfekt är inget att skämmas över.
Wivan Nygård-Fagerudd är styrelseordförande för Svenska folkskolans vänner.
Kolumnen ingick i SFV-magasinet 1/2025.
