Betyder det automatiskt att man även är fullvuxen med alla vuxenlivets goda och mindre tilltalande sidor? Innebär ansvar frihet eller en börda?
Min egen artonårsdag har jag bleka minnen av, utom att jag fick körkort följande dag. (Myndig blev man på den tiden först när man fyllde 21.) Det kan inte ha varit något större firande; tonårstiden ter sig i många avseenden som ett svart hål. Jag vantrivdes i skolan och lämnade gymnasiet för att odla min själ.
Förmodligen steg jag in i vuxenvärlden med en bok i handen. Tydligt minns jag hur de här årens läsning dominerades av krävande filosofer som Rousseau och Nietzsche eller anarkisten Krapotkin. När jag inte frossade i det lite sorgsna känsloläget hos diktare som Gunnar Ekelöf och Johannes Edfelt. Halvhjärtat studerade jag olika utbildningar som kunde passa en i mina ögon så konstig typ som jag.
När jag skrev sökte jag mig till det experimentella, det mångtydiga. Ibland drömde jag om att bli en ny Rimbaud, poeten som skapade sina mästerverk innan han fyllt 20 och sedan tystnade.
Jag var privilegierad, socialt och ekonomiskt, men kände mig tidvis hopplöst ensam. Mina snälla föräldrar förstod mig kanske inte, men de ställde inte heller krav. Förmodligen insåg de rent intuitivt att jag nog skulle klara mig bortom de konventionella bildningsvägarna.
För ungdomar i dag är läget ett helt annat. Utbildning på hög nivå är i de flesta fall själva förutsättningen för att lyckas i livet. En skrivande och tänkande ung människa, som vår artonåring, kan välja mellan litteratur, journalistik, statskunskap, juridik, författarskolor och mycket annat.
Hela världen är i princip tillgänglig på ett sätt som man förr inte ens kunde föreställa sig. Att orientera i denna djungel är inte lätt. All information som fyller nätet kan till slut verka helt förvirrande. Det finns mera kunskap att inhämta än någonsin, men samtidigt är så mycket lögn och förbannad dikt.
Gärna skulle man ge goda råd som håller. Men vad brydde jag mig om välmenta åsikter där nere i tidsbrunnen? Det är innerst den egna känslan, det egna förnuftet, som avgör. Kanske det främst handlar om en sorts existentiell tillit, att man vågar tro på att framtiden ändå är möjlig. Det lärde jag mig småningom. Språket blev mitt arbetsredskap, orden hjälpte mig att tyda spår och tecken. Inget yrke kunde vara viktigare än journalistens!
Alla åldrar finns inom oss. Långt där inne bor den vilsna artonåringen kvar. Livet kan verka kaotiskt, men drömmen lever – då som nu.
Gustaf Widén
journalist och författare
