Framtidens bildning

Foto: Jakob Roserup

Skribenten Lene Rachel Andersen är dansk ekonom, filosof, futurist och författare. Hon har gett ut 20 böcker, bland annat den internationellt kända boken The Nordic Secret om folkbildning som nyckeln till den nordiska framgångssagan.

Å ena sidan kommer bildningen för framtiden eller bildningen i framtiden inte att vara fundamentalt annorlunda än bildningen i dag: vi behöver fortfarande klara av att förstå världen och agera meningsfullt och ta ansvar i den. Eftersom världen förändras snabbt och på väsentligt nya sätt, måste vi å andra sidan ta reda på hur lämplig utbildning och bildning kommer att se ut. Problemet är att det inte finns något sätt att känna till detta. Men det finns faktorer som vi definitivt måste beakta.

Låt mig kort definiera vad jag avser med bildning, innan jag övergår till att behandla framtiden och den bildning som behövs för den. Min definition skiljer sig inte från hur exempelvis Friedrich Schiller beskrev begreppet eller hur vi vanligen definierar det. Bildning innebär att vi sociali­seras in i familjen, gemenskapen och samhället och att vi innehar kunskap, färdigheter och en kultur som tillåter oss att förstå världen och agera menings­fullt i den. Det innebär också att ha personlig karaktär och personlig autonomi i denna sociala kontext.

Denna definition är dock lite vag eller luddig, varför jag har utarbetat en definition som gör begreppet lite mer konkret utan att det förlorar sin ”luddighet”. En av bildningens egenskaper innebär att den inte kan mätas eller kvantifieras. Vi måste ständigt fundera över vad vi avser med bildning, och så borde vi låta det förbli! Likväl behöver vi också som utbildare, politiska beslutsfattare och andra beslutsfattare ha ett relativt konkret sätt att beskriva bildning, så att vi på ett meningsfullt sätt kan räkna ut om vi bidrar till bild­ningen eller inte. Eller om vi rentav hämmar den. Därför hoppas jag att jag har hittat en bra balans mellan luddighet och konkretion.

Horisontell och vertikal kunskap

Jag beskriver bildning som två olika typer av kunskap: lätt överförbar kunskap och icke-överförbar kunskap, plus en kombination av dessa två, plus den individuella karaktär som gör att du är Du.

Lätt överförbar kunskap är matematik, vetenskap, geografi, ett främmande språk och andra ämnen som vanligen finns i läroplanen. Detta inkluderar inte enbart teoretisk kunskap, utan även praktisk kunskap såsom matlagning, sömnad, trafikvett och webbokning av tågbiljetter. Jag påstår inte att det i sig är enkelt att lära ut de här sakerna, men det går relativt lätt att överföra den här kunskapen från en person till en annan. Det går också relativt lätt att testa om överföringen har skett: Hur bra är den studerande på att räkna, tala det främ­mande språket eller tillaga en viss maträtt?

Den icke-överförbara kunskapen är resultatet av livserfarenhet: när man skapar varaktiga relationer, förälskar sig, får sitt hjärta krossat, föder barn, uppfostrar en familj, får ett arbete, behåller ett arbete, reser och lär sig kulturella sedvänjor i andra delar av världen – eller bland ingifta släktingar. Denna kunskap är nästan omöjlig att överföra från en person till en annan. Om en kvinna har fött barn och försöker förklara hur det är för någon som inte har gjort det, överförs inte kunskapen. Oavsett hur många ord och beskrivningar hon använder för att beskriva upplevelsen, kommer kunskapen inte att över­föras om den andra personen inte har fött barn. Det kan förekomma empati, det kan förekomma nyfikenhet, det kan förekomma alla möjliga ansträngningar för att förstå upplevelsen, men den andra personen kommer helt enkelt inte att förstå hur det är. Om den andra personen däremot är en kvinna som också fött barn, uppstår resonans. Om förlossningar kommer på tal när två mammor träffas, behövs väldigt lite förklaringar.

Vi måste ständigt fundera över vad vi avser med bildning, och så borde vi låta det förbli!

En del icke-överförbar kunskap kan överföras delvis via konsten, i synnerhet via litteraturen. Om en roman är välskriven, kan vi identifiera oss med karak­tärerna och leva oss in i deras upplevelser medan vi läser. När vi omvandlar bokstäverna på sidorna till ord i våra huvuden och sedan omvandlar dessa ord till mentala bilder och känslor som återspeglar vad som händer i texten, får vi uppleva aspekter ur det verkliga livet som vi annars inte skulle stöta på. När man läser om graviditet, förlossningssmärtor, förlossningar, att hålla sin nyfödda i sina armar och att amma för första gången, är det inte på långt när samma sak som att uppleva det i verkligheten. Men förväntningarna, rädslorna, drömmarna, förhoppningarna, bekymren, glädjeämnena, förberedelserna, problemen, de praktiska omständigheterna och andra aspekter på moderskapet kan beskrivas så levande att man som läsare blir berörd. Man känner delvis samma känslor och funderar hur man själv skulle ha reagerat, agerat och känt under samma omständigheter. Man kan till och med bläddra bakåt och läsa om flera sidor för att uppleva händelsen och känslorna många gånger. En del kunskap kan således överföras indirekt, känslor som annars inte skulle ha upp­stått kan uppstå, och man kan känna att man identifierar sig med någon som går igenom något som man själv aldrig har upplevt eller ens kommer att uppleva.

Den form av kunskap som är lätt att överföra kan vi kalla horisontell: vi kan överföra kunskapen horisontellt från person till person, och vi kan alltid vidga våra vyer i alla riktningar. Den icke-överförbara (eller indirekt överförbara) kun­skapen handlar om vårt känslomässiga djup, varför vi också kan tänka på den som vertikal.

En annan vertikal aspekt av vår bildning är vår uppfostran. De vuxna som vi omgetts av har uppfostrat oss under vår barndom och ungdomstid. De har ut­-tryckt vad de har för förväntningar på oss och vi har försökt leva upp till dessa. Vi strävar efter en bättre version av oss själva, när vi inte vill göra dem som tar hand om oss besvikna.

Biblioteket i Stuttgart / Foto Niklas Ohlrogge/unsplash.

Bildning består i att vår kunskap och förståelse breddas horisontellt och fördjupas vertikalt. Vi utökar vår teoretiska och praktiska förståelse av den värld där vi måste navigera och fungera, och vi utökar vår inre värld, vårt känslo­mässiga djup, våra beteendemässiga och moraliska strävanden och förmågor. Detta är en livslång process, och bildningen utgör både processen och resultatet. Bildning i sextioårsåldern skiljer sig från bildning i fyrtioårsåldern, som skiljer sig från bildning i tjugoårsåldern, som skiljer sig från bildning i tioårs­åldern.

Det är därför missvisande att tala om en person som bildad eller obildad. Vi har alla bildning, vi är alla bildade. Frågan är om vi är tillräckligt bildade för den livssituation som vi befinner oss i? Har vi lämplig bildning för vår ålder?

Om vi ser på bildning som en kombination av horisontell och vertikal kunskap, blir det lättare att hantera frågan om bildningen är lämplig för åldern i den givna kontexten. Har denna tjugoåring den horisontella kunskapen om samhället som vi förväntar oss av en person i den åldern? Har han eller hon nått den emotio­nella mognad för att etablera och bevara relationer som vi förväntar oss av någon i den åldern? Detta är två mycket olika frågor och om svaret är nej, är den hjälp och den utbildning som personen behöver två väldigt olika former av hjälp och utbildning. Den hjälp och utbildning som behövs är också beroende av åldern.

En tredje fråga är: Kan personen integrera den horisontella och vertikala kunskapen? Kan han eller hon använda sin livserfarenhet i kombination med sin teoretiska och praktiska kunskap? Det är nämligen då som bildningen tar form och gör skillnad. Så hur främjar vi detta?

Motstånd

Enligt den tyske filosofen Johann Gottlieb Fichte uppkommer bildning av Anstoss, motstånd. När världen inte fungerar på det sätt som vi förväntar oss, när vi måste ändra åsikt, när vi måste anpassa oss till situationen, när vi måste anpassa oss efter andra och deras behov, när vi måste erkänna misstag, när vi inte kan göra annat än inse “Jag har varit en fullständig idiot!” – det är då som bildning uppkommer. Smärta och vånda är en del av bildningen. Det före­kommer också smidiga övergångar, trevliga upplevelser och ny kunskap som inte sårar någon, allra minst en själv, men till stor del uppkommer bildningen när man måste hantera det oväntade och irriterande, och smärta.

Detta betyder inte att överföringen av vertikal kunskap måste vara smärtsam eller att endast smärtsam vertikal kunskap, det vill säga smärtsamma livs­erfarenheter, främjar bildningen. Men det måste finnas utmaningar. Det måste finnas tvistefrön, hinder och obehagliga ansträngningar. En personlig reaktion måste också ske och man måste hantera det. Det är då vi växer som människor.

En bra lärare vet hur man ger rätt motstånd med tanke både på den horison­tella överföringen av kunskap och på det känslomässiga djupet och uppfostran. Hurdana fakta kommer att få den studerande att se världen tydligare? Vad kommer att skaka om den studerande? Vilken form av estetiskt uttryck kommer att öka den känslomässiga bredden och fördjupa kontakten med kulturen, kulturarvet och samhället? Vad kommer att utmana den studerande såväl intellektuellt som emotionellt? Vad kommer att få just denna studerande att tänka, ompröva, kämpa och lyckas med att möta utmaningarna?

Lagspelare och personlig karaktär

Detta leder oss till den personliga karaktären, till socialisering och till autonomi. God utbildning och bildning främjar det unika i varje individ samtidigt som de socialiserar och förvandlar honom eller henne till en lagspelare. En del av vår bildning går ut på att lära oss att följa reglerna hos andra, i samhället och i alla olika sociala kontexter som vi stöter på.

Bildade personer kan röra sig mellan olika “spelregler” utan att känna sig “hotade” eller att något tagits från dem. Som en bildad person kan jag följa trafik­reglerna, jag kan besöka och visa respekt på främmande böneplatser, jag kan ändra delar av mitt beteende för att anpassa mig till den kultur jag besöker eller på en arbetsplats, jag kan besöka mina svärföräldrar och följa deras regler medan jag befinner mig under deras tak, och jag kan göra allt detta lätt och bekvämt. Jag kanske inte gillar det, men jag blir inte upprörd. Jag kan också “ta en för laget” och göra något för allas välbefinnande, i stället för att bara prioritera mina egna önskemål här och nu.

Med bildning kan jag också göra det motsatta: Jag kan också ställa mig utan­för reglerna, normerna och andras förväntningar och vägra hålla med om dem. Jag kan kräva autonomi. Jag kan uttrycka mig och förklara varför jag inte tänker följa just de reglerna på just den platsen. Även om jag blir impopulär bland de människor som står mig närmast.

Överskridandet av personliga känslor, vilket låter oss passa in i en grupp, och överskridandet av gruppen, vilket låter oss framträda som en själv­ständig individ med personlig karaktär, är det som Friedrich Schiller beskrev som bildning. Och det tål att upprepas att både processen och resultatet är bildning.

Universell bildning

Jag tror att denna uppfattning om bildningen är universell över tid och bland olika kulturer. Värderingar skiljer sig åt mellan olika tidsperioder och olika kulturer, men oavsett vilket samhälle vi betraktar finns det fruktbara och menings­-
fulla sätt att förstå det samhället och att leva och agera i det. Det är det som är bildning. Detta innebär att bildningen är både väldigt individuell och kontext­beroende.

Därför skiljer sig framtidens bildning inte fundamentalt från dagens bildning eller från den bildning som fanns för 250 år sedan när Schiller och Fichte skrev om den. Men omständigheterna kommer att vara helt annorlunda om två år, om tio år och om en generation.

Det som förändras är förstås den horisontella kunskap som behövs. Den tekniska utvecklingen är så snabb och vi står inför så omfattande klimatföränd­ringar och andra förändringar i naturen att vi måste överföra enorma mängder kunskap till miljontals människor snabbare än någonsin tidigare.

Detta får också konsekvenser för vår vertikala kunskap. Gamla världsbilder blir otillräckliga. Gamla normer och moraliska värderingar fungerar inte längre på samma sätt som förr. När omvärlden förändras och när vi möter människor från hela världen, antingen personligen på det lokala planet eller i sociala medier och under distansmöten, kan vår nuvarande livserfarenhet inte längre guida oss fullt ut. Därför ser vi rörelser som #metoo, nya könsnormer, medvetenhet om vita privilegier och koloniala maktstrukturer, politisk korrekthet och många andra nya medvetna (woke) perspektiv på världen och på de normer som vi brukade känna till. Värderingar och beteenden som ansågs vara tecken på “god bildning” för tio år sedan uppfattas plötsligt som kränkande och leder till att människor blir utfrysta och får sparken från sina arbeten.

I denna nya situation blir skillnaden mellan horisontell och vertikal kunskap alltmer avgörande.

Vi kan och måste utöka vår horisontella kunskap om orättvisor och strukturer som gäller ras, sexualitet, kön och klass samt om sociala, koloniala och andra orättvisor och strukturer. Vi kan helt enkelt inte förstå 2000-talet och dess utmaningar, om vi inte intellektuellt förstår de strukturer som upprätthöll ojämlikhet i olika grupper. Vi måste också förstå komplexitet, klimatförändring, människans inverkan på naturen, AI och en mängd andra saker som knappt någon brydde sig om för tjugo år sedan. Ett exempel är grundläggande vetenskap och virologi, för att en pandemi inte ska kunna leda till konspirationsteorier för vaccinationsmotstånd, vilka får människor att tro att någon med flit orsakade pandemin.

Men vi kan och måste också öka vårt känslomässiga djup och vår uppfostran, vår självreglering, så att moraliska meningsskiljaktigheter, politiskt inkorrekta påståenden, “felaktiga” pronomen, oavsiktliga rasistiska förtal, sexistiska skämt och andra opassande (non-woke) beteenden inte triggar en kognitiv härd­smälta. Och för att en pandemi med tillfälliga inskränkningar i den personliga fri­heten inte ska uppfattas som ett angrepp. En del av bildningen innebär att man innehar den emotionella mognaden att lyssna till vad andra anser vara omoraliska påståenden och att hantera dem på ett lugnt och rationellt sätt, och den emotionella mognaden att ändra något i sitt beteende när en ny sjukdom bryter ut.

I korthet: Framtidens bildning är mer komplex än den bildning som behövdes för 20 och 200 år sedan, men den är inte så annorlunda i grunden. Vi behöver fortfarande förstå och navigera säkert i världen omkring oss och vi behöver fortfarande både vara lagspelare och ha en personlig autonomi.