Att försöka läsa i längre än tolv sekunder 

Foto: Niklas Sandström

Skribenten Rosanna Fellman är estradpoet, flerfaldigt prisbelönad författare och aktivist. Fellmans texter behandlar den aktuella samhällsdebatten, normkritik och de funktionsnedsattas rättigheter. 

Jag har fått rätt lite fysiskt stryk av vuxna när jag var barn och det är jag lyckligt lottad över att ha undkommit. Däremot har jag fått desto mer stryk av jämn­åriga. 

Det tog länge att lära mig läsa. Författarstereotypen är att man lärt sig läsa som treåring och att man visste i förskoleåldern att man ville bli författare. Jag gick på andra klass när bokstäverna började flyta ihop till ord, orden till meningar och ännu ett par månader innan tungan formade sig rätt till att läsa ut meningarna under högläsningsrundorna. 

Det var genom otaliga raivaren och stödundervisning, timtal vid köksbordet som resulterade i att jag lärde mig läsa

Redan i förskolan hade mina föräldrar fått skit av pedagogerna för att jag inte kunde skriva mitt eget namn själv. Rosanna var ett långt namn och därför höll förskolepedagogen i min hand till SANNA i skakiga bokstäver. Att jag inte kunde skriva mitt eget namn blev till en fysiskt symbolisk handling där en vuxen satt och höll i min femåriga hand till ett namn jag inte var bekant med. Andra barn skränade i bakgrunden och sprang runt som apor medan jag tvingades in i en roll som den vars namn inte kunde skrivas själv. Vilket kanske är orsaken till att jag idag ogillar både grammatik och mitt barndomssmeknamn. 

I början av 2000-talet var andra klass en sen ålder för att lära sig läsa och skriva. De flesta i min klass kunde läsa redan i förskolan eller i första klass. Det var genom otaliga raivaren och stödundervisning, timtal vid köksbordet som resulterade i att jag lärde mig läsa. Min språkinlärning skulle kanske ha hjälpts av alternativa metoder, främst en lugnare skolmiljö för att underlätta det fokus jag behövde. Hur jag tar in information har alltid tagit längre när det gäller att förstå kommunikation, retoriska koncept och språklig logik. Det handlade i mitt fall mycket om att sättas in i ett fack av dumförklaring som gjorde att ångesten bubblade. Det uppkom en rädsla för att inte hinna med de andra. Att lära mig läsa blev ett tvång till att inte hamna utanför. 

Idag är det däremot inte sent att lära sig läsa i andra klass, åtminstone inte i samma utsträckning märkligt som det var för tjugo år sedan. I december 2022 hade jag  författarbesök i ett högstadium i Helsingforsregionen där det fanns barn som lärt sig läsa i sjätte klass. På grund av att läskunnigheten gått drastiskt neråt har Läsrörelsen och Undervisningsministeriet haft stort fokus på hur man ska förbättra förutsättningarna för barns läskunnighet. Finland har tidigare stolt kunnat titulera sina skolor som högklassiga men resultaten har börjat singla nedåt. Läsningsmetoderna har förändrats till att ta in information snuttvis, i snabba ryck och med brist på tid. Orden spjälkas upp och blir till rörliga idéer istället för helheter. 

Ett ord jag förknippar min barndom med är nyfikenhet. Jag var mycket nyfiken på det mesta och att jag lärde mig läsa öppnade en ny värld. Jag hade en fantasivärld där jag satt och målade upp samhällen, lekte med historiska händelser och läste om specifika ämnen. Katter var ett av mina ämnen jag älskade att läsa om. Läste på om hur det går till när honkatter föder kattungar och jag tvingade min klasslärare i tredje klass till att jag skulle få hålla ett före­drag om kattfödslar. Det fick jag efter två veckors dagligt tjat. Flertalet i klassen tyckte jag var fullkomligt vansinnig men det fanns de som förstod. Många barn i min omgivning var också kunskapstörstiga, men det fanns även de som var hungriga på att tala skit om andras status och svårigheter. Synsätt som till stor del härstammade från omgivningen och den småstadsmiljö som tillät att en mobbningsretorik fick ha så stort fotfäste. 

Finlandiapriset 2022 gick till Iida Raumas roman Hävitys (Undergången.) Från bekantas läsarreaktioner och efter att ha följt debatten har jag förstått att folk tycker den stundvis är chockerande och drabbande i sina skildringar av våld i skolmiljö. Mina reaktioner under läsningen var inte alls chock. Det var igenkänning och som att läsa sin egen dagbok under vissa perioder av barndomen. 

De kallade mig bara för mongoloid två gånger. När jag kom hem läste jag två Kitty-­böcker på raken. Det blev jag glad av. Då kan jag skratta. 

Idag knuffade pojkarna i klassen ner mig från tredje våningens trappor igen. Har ett stort blåmärke på armen. Det är blått och lila och lite svart. När man trycker runt det dallrar allt blått och lila omkring som alger i ett rymdhav.
De kallade mig bara för mongoloid två gånger. När jag kom hem läste jag två Kitty-­böcker på raken. Det blev jag glad av. Då kan jag skratta. 

Och idag kan jag skratta på ett annat sätt. Med mitt kulturella kapital kan jag skratta hela vägen till den moraliska banken. Om vi strävar efter ett jämlikt samhälle där alla behandlas lika i barndomen, så skulle det i praktiken innebära att alla fick jämlik mängd trauman av varandra. Att våldet mellan barn skulle förändras i en handvändning ligger inte i den realistiska världsbilden. Eftersom vuxna fortsätter att sekoilee och behandla varandra som skit, kommer knappast heller barn att automatiskt bli etiska änglar då de tar mall av våra normer. På grund av den skolmiljö jag växte upp i har jag utvecklat en rätt morbid humor och ett märkligt förhållningssätt till andra vuxna. Det är en rädsla som sitter bakom örat och viskar när jag går in i offentliga rum. Samtidigt är jag med­veten om att jag inte längre är ett barn som håller föredrag om hur man ska ta hand om nyfödda kattungar. Det är klart att jag blev nöjd över att få breven i vuxen ålder där mina barndomsmobbare bad om ursäkt. Men de skrev dem förmodligen mest i rädsla för att jag skulle skriva offentligt om dem nu när jag fått en röst. Jag var rädd för minnet av deras positioner och de var rädda för att få stryk av mig verbalt nu när jag hade makt med mina ords plattform. Vi förhåller oss alla underkastande inför någon typ av maktposition. 

Många lärare i min omgivning var håglösa inför att ta tag i den stämning som svävade över min skolklass. Det blev normaliserat att få stryk och höra att man var ingenting värd, alla var rädda för någonting större än de själva. Jag var rädd för att inte hinna lära mig läsa till normalitet tillräckligt snabbt. Mina mobbare var rädda för sig själva och varandra, för att falla i status­trappans hierarki. Min världsuppfattning om vuxna var att de följde samhällets normer som skymde hela blicken när de såg ner på oss. En måhända simplifierad förklaring som jag varit tvungen att ta till med för att förstå hur jag och mina klasskamrater formats. Det här underliggande jantelags-skittalandet som gör att vi förblindas av förakt mot varandra. Att vi följer skadliga strukturer för att inte bli ensamma. 

Barn kommer undan med att slå andra barn. Speciellt om de barn som blir utsatta för våld i skolmiljö är i minoritetsposition, då är blicken också från en del vuxnas håll ignorerande. Som jag förstod tidigt trots mina sociala svårigheter: Det finns en trappa där vissa blir sparkade ner tre våningar medan andra automatiskt kan skratta som 11-åringar på högsta våningen utan några konsekvenser. Om jag inte skulle ha blivit författare och ha ett offentligt yrke kan det med stor sannolikhet hända att ”ursäkta för att jag spottat på din lippis i skolan”-breven aldrig skulle ha skickats. Den här trappan av makt existerar för att vi går med på att ställa oss i den. Även jag har klättrat på stegen av meriter och gottat mig i att jag använt mitt försenade läshuvud till att överglänsa personer som hånat mig. Inte heller det är rätt sätt att tänka om sina medmänniskor. 

Under mina erfarenhetsföreläsningar brukar jag föra fram att det inte var speciellt svårt för mig att passera som duktig i skolarbetet när jag väl kommit igång. Att memorera böcker blev min snuttefilt och därefter skriva ner allt jag memorerat på ett prov för att få helt okej betyg. Det svåra var att inte kunna sociala koder och ha en annan typ av inlärning gällande kommunikation. Fanns ingen stödundervisning att ta till med för att lära ut empati till barn som ville hacka på den med sociala- och kognitiva svårigheter, inte heller fanns det stöd till att lära mig handskas med andra människor i den hektiska skolmiljön. 

Läsningen har räddat mig från syrjäytyminen. Den gav mig dörrar till att tänka utanför vad andra sa om mig. Men alla personer med funktionsvariationer har inte en sådan möjlighet att ty sig till en sådan metod. Många funkispersoner blir sparkade till en roll av att vara ett hatobjekt. Stödet till de som inte faller in i roller av att tänka i takt med läroplanen måste reformeras. Och med reform krävs också konkreta pengar till att få fram jämlikhet för barn med hjälpbehov. Skolväsendet har för få resurser att kunna erbjuda det stöd som personer med funktionsvariationer behöver. Fastän det kanske skulle finnas de ekonomiska resurserna, förstår man inte alltid i vissa fall vad för typ av stöd det är som ska erbjudas. Att jag uppfattar min läsinlärning som ångestfylld handlar kanske om en bristande förståelse inför mångfald. Idag är läskunnigheten en stor kapplöpning och det verkar inte ännu heller finnas tillräckligt med resurser som kan springa ikapp. Men med tiden har synsättet på funktionsnedsättningar förändrats, när jag var barn kunde inte flickor ha autism. Tiden läker åtminstone ett par sår. 

Min generation är den sista som lekte utomhus utan att ha en minidator i fickan. Jag fick min första Nokia tegelsten i fjärde klass och det kan hända att min metod av att läsa sig bort från våldet skulle ha tagit form av att se på videor istället om tegelstenen bytts ut mot en skärm. Jag vill egentligen inte gå i det narrativet att allt är telefonernas fel, för det är inte allt igenom skärmarnas fel att vår läskunnighet gått neråt. Hela vårt sätt att tänka har förändrats med takten vi lever. Vi ska hinna ha goda vänskaps- och familjerelationer, bostadsspara, dammsuga, åka på resa till något varmt land, arbeta minst 40 timmar i veckan, ha ett husdjur, stå upp och ner på huvudet i yogapositioner, laga hälso­sam mat, läsa rätt sorts böcker, se rätt sorts snäva videor, skapa bilder av oss själva som fantastiska rädda-världen-personer osv. Det blir snabbare och snabbare, kortare och kortare att tänka mellan de fyllda timmarna. Vi är kortare i tanken, tankearbetet kommer sällan till en komplex slutledning. Jag har fått kämpa med att skriva den här texten på grund av att jag är generation tolv sekunder av uppmärksamhet. De som är födda på 2000-talet sägs ha sju sekunders upp­märksamhetskickar.

Hur många sekunder tanke åt gången är månne kvar till slut?

Att vi inte tänker längre än det som absolut är nödvändigt kan innebära en nedåtgående kurva för samhällsutvecklingen. Jag är rädd för att vi en dag inte kan tänka längre än en sekund för att vi förlorat ansiktet till uppmärksamhets­ekonomin. 

Ibland när världen överväldigar mig tar jag upp mina favoritdikter av Larry Silván och Claes Andersson. Sitter för en stund och läser mig bort. Dags­schemat ligger ständigt bakom hörnet och jag måste kämpa för att inte byta till lättare dopaminkickar. Vi måste kämpa emot att inte falla för det lätta. Det är lätt att i grupp tala skit om den som står utanför gruppen. Det är lätt att undvika det man inte är bra på. Det är lätt att mätta dopaminnivåerna med snuttifierat innehåll. Och det är svårt att göra saker som ligger i korrelation till något som inte kan mätas i vinst. Att utveckla metoder som passar samtiden att läsa kommer kanske inte resultera i direkt vinst genast när det gäller finans-politik. Men jag hoppas på att olika metoder av inlärning kan resultera i att vi i framtiden kan tänka längre än ett par sekunder åt gången på hur vi behandlar varandra.

Artikeln ingår i SFV-kalendern 2023