När SFV drog upp riktlinjerna för de närmaste årens kulturarbete valde man att satsa på skolan. För att verkligen svara på ett behov och träffa rätt, frågade man lärare på olika stadier vilka behov de hade gällande konstämnen och kultur. Lärarna önskade sig allt från fortbildningar och färdiga undervisningspaket till dramapedagogik och kulturupplevelser, både i och utanför skolan.
Som ett led i detta vill SFV nu genom nätverket BRAVO! stärka konstämnena, i första skedet bildkonst och musik, i våra skolor och ge lärare verktyg att använda mera konst i undervisningen. Målet är att eleverna redan i unga år får en god relation till, och ett intresse för konst och kultur.
Men varför behövs ett sådant nätverk?
DAGSLÄGET
Det är ett internationellt erkänt problem att konstämnena sparas bort, såväl i skolorna som vid lärarutbildningarna. Sedan övergången till grundskolan på 1970-talet har konstämnenas betydelse minskat också i vårt land, vilket medfört att de speciellt på grundskolans högre klasser ofta undervisas av obehöriga lärare, eftersom timmarna inte räcker till för att inrätta tjänster.
Konstämnen noteras inte vid antagningen till klasslärarutbildningarna och många studerande har svaga baskunskaper, även när de fortsätter ut i arbetslivet.
I decennier hade konstämnen en framträdande roll i folkskollärarutbildningen. Vid seminarierna lärde folkskollärarna sig att ackompanjera på harmonium och hade inga svårigheter att leda skolkörerna på jul- och vårfester. På 1970-talet samlades alla klasser i Villa skola i Karleby varje dag till en gemensam morgonsamling. Psalmsången ackompanjerades turvis av tant Ethel, tant Lena, tant Doris och farbror Gösta. Jag lärde mig tidigt att känna igen deras sätt att spela; en föredrog ett långsamt tempo, en annan hade fart på, en tredje broderade ut långa förspel medan en fjärde ackompanjerade felfritt, men så försiktigt att man var lite osäker på när man egentligen skulle börja sjunga. Roligast var det när farbror Gösta satte sig vid tramporgeln. Han rättade till gummibanden som höll upp skjortärmarna, drog ut alla pipor, trampade med kraft och spelade så att det stod härliga till. Vi barn stod i raka led och sjöng så att taket nästan lyfte.
Men världen förändras i snabb takt och läroplanerna med den. I musik räcker det inte längre med att trampa orgel, sjunga och spela blockflöjt. Nuvarande läroplan betonar allt från samspel, musik och rörelse, improvisation och eget skapande till tvärkonstnärligt arbete och användning av digitala verktyg.
I Villa skola klarade sig lärarna långt med färgpennor och akvarellfärger när de undervisade teckning. Nu ska eleverna i bildkonsten bland annat lära sig att mångsidigt använda olika tekniker och material, bekanta sig med olika former av visuell kommunikation, tolka konst, fundera över fakta och fiktion, och skilja sant från falskt. Och allt detta förväntas en klasslärare undervisa, oberoende av sin bakgrund, med en fjuttig 5 studiepoängs helhet från lärarutbildningen.
I artikeln Taideopetus – peruskoulun sokea piste (Juntunen–Anttila, 2020) konstaterar författarna att gapet mellan de förordningar som styr undervisningen och det praktiska genomförandet blir allt större och djupare. Den avsedda läroplanen och den genomförda läroplanen motsvarar inte varandra. Och vad värre är – ingen verkar bry sig!
DE SVENSKSPRÅKIGA SKOLORNA I FINLAND
Det finns inte många utvärderingar som belyser dagsläget inom konstundervisningen i våra svenskspråkiga skolor. Den färskaste studien gäller musik: Musikundervisning förverkligas på ojämlika villkor i årskurserna 1–6 i Finlands svenskspråkiga skolor (C.Björk m.fl., 2019). Den visade att de finlandssvenska klasslärarna, likt de finskspråkiga, känner sig otillräckliga att undervisa musik. Undervisningen förverkligas inte på det sätt som grundskollagen och de nationella läroplansgrunderna förutsätter.
Av avgörande betydelse var inte så mycket lärarnas utbildning, som deras personliga intresse för musik och hur aktivt de tagit del av kurser och fortbildningar utanför skolan. Skolornas resurser, musiktraditioner och ämnets status innanför skolväggarna spelade också en stor roll.
STATUS OCH KAMP
Under årtionden hade eleverna två timmar i veckan, både av bildkonst och musik. På 1990-talet räckte det med att eleverna enligt läroplanen hade minst sex årsveckotimmar av vardera ämnet, det vill säga en timme i veckan på årskurs 1–6. Kommunerna kunde välja att erbjuda mera och det gjorde man i den kommun där jag var musiklärare. Alla klasser fick ha två veckotimmar bildkonst och musik, något som jag då inte förstod att till fullo uppskatta. I många kommuner drog man ner årsveckotimmarna till minimi, varvid det blev mera timmar över för andra ämnen. Jag undervisade lyckligt i flera år, tills den nuvarande läroplanen gjordes för drygt tio år sedan och verkligheten kom ifatt mig. Då ville man också i vår lilla stad erbjuda endast minimiantalet lektioner i konstämnen, allt för att satsa på viktigare ämnen. Det vägde lätt att skolan i decennier varit känd för sin musikverksamhet, att det fanns både ämneslärare i musik och klasslärare som hade specialiserat sig i musik! Att över hundra elever sjöng i tre olika skolkörer och alla elever, oberoende av bakgrundskunskaper, fick lära sig att spela olika instrument och från skolstarten vande sig vid att frimodigt uppträda med och för varandra.
Kampen om timresursen är hård och speciellt små ämnen måste motivera sin existens. Men när man talar för sitt eget ämne, talar man samtidigt mot ett annat ämne som kanske undervisas av en nära kollega. Det fick vi musiklärare erfara när vi ställde oss på barrikaderna. Vi talade, skrev brev och motiverade. I slutskedet av förhandlingarna fick min påhittiga kollega nog och tog till hårda artilleriet. När politikerna kom till stadshuset för att fatta beslut, möttes de av elever som med plakat i händerna sjöng och bad dem lämna musiken i fred. Vi vann en liten delseger och fick behålla några extra musiktimmar. Glädjen grumlades dock av att man istället tog bort en årsveckotimme av ett annat ämne – bildkonsten!
RESULTATET
Vad blir då resultatet när konstämnena tilldelats allt mindre resurser, såväl i timfördelningen som inom lärarutbildningen? År 2011 genomförde Utbildningsstyrelsen en undersökning av inlärningsresultaten i konst- och färdighetsämnen vid utgången av årskurs 9. Resultatet visade att en stor del av lärandemålen inte uppnåddes. En stor del av eleverna hade inte ens förvärvat nöjaktiga kunskaper. De elever som hade haft behöriga lärare uppvisade klart bättre resultat än medeltalet. Och de svenskspråkiga eleverna klarade sig överlag sämre än de finskspråkiga.
Konstämnenas situation har alltså sakta men säkert försvagats. När också tillvalsämnenas andel på de högre årskurserna minskat och man dessutom erbjuder tillval i snart alla ämnen, så väljer allt färre elever att studera konstämnen efter årskurs 7. De väljer ämnen som de – eller deras föräldrar – tror att behövs för fortsatta studier och yrkesval. Resultatet blir allt mer teoretisk undervisning, tyngre skolvardag och flera trötta, omotiverade elever. (Juntunen & Anttila, 2019, Kartiovaara, 2009).
VÄLMÅENDE OCH FRAMTIDA KOMPETENSER
Varför är det då bra att studera också konstämnen? Forskning visar att konsten har en stor betydelse i en ung, växande människas utveckling. Konsten stöder den holistiska tillväxten och främjar hälsan och välmåendet.
Genom konsten kan man bearbeta känslor, utveckla kognitiva och emotionella styrkor och färdigheter, stärka självförtroendet och växa som individ. När man reflekterar över sitt eget skapande ökar självkännedomen, när man skapar tillsammans med andra utvecklas den sociala kompetensen, samtidigt som känslan av samhörighet och gemenskap ökar. Genom delade konstupplevelser lär man sig att acceptera och uppskatta olikheter. Det motverkar mobbning och rasism, förebygger marginalisering, ökar förståelsen för andra kulturer och stödjer jämlikheten. Så när vi i BRAVO! stödjer lärare i konstämnen, jobbar vi också för barns och ungas välmående.
Genom BRAVO! vill vi ge lärarna redskap och verktyg att också integrera konst i andra ämnen. Man ska ändå akta sig för att enbart motivera konstämnenas existens med att de behövs för inlärning i andra ämnen. Konsten har ett egenvärde! Barn och unga ska ges möjlighet att helt enkelt njuta av konst och känna glädje i skapandet, utan att jämföras med varandra eller alltid bli bedömda. Konstfostran behöver inte heller leda till en yrkeskarriär, vi behöver också publik på våra utställningar, i konsertsalar och teatersalonger.
De framtida kompetenser som omnämns i olika rapporter, är alla sådana som kan erhållas genom konsten.
I BRAVO! vill vi erbjuda barn många olika konstnärliga uttrycksformer. På det sättet utvecklas kreativiteten, en av de mest centrala framtidskompetenserna. Genom kreativa processer lär man sig tänka i nya banor, fantasin får flöda och innovationsförmågan väcks. När man får utmana sig själv och ge utlopp för skaparkraften i en trygg miljö, växer också självkänslan och tron på den egna förmågan.
VI BRYR OSS GENOM BRAVO!
Ett av önskemålen från lärarna var att det skulle finnas mera samverkan med den konstundervisning som finns utanför skolan. Det är också ett av målen med nätverket BRAVO!. Men den grundläggande konstundervisningen kan inte ersätta skolornas konstundervisning. Barns och ungas möjligheter att ta del av en konsthobby utanför skoltid beror långt på familjens socioekonomiska ställning. Det är ofta välutbildade föräldrar som själva gått i konst- eller musikskola, som ger den hobbyn och arvet vidare till sina barn. Grundskolan är den enda platsen där vi når och kan ge alla barn konstundervisning på lika grunder.
Kulturvanorna skapas i unga år. I skolan kan vi erbjuda alla barn och unga jämlika möjligheter att både få uppleva skapandets glädje och ta del av kulturella upplevelser, oberoende av kön, etnisk bakgrund, språk, religion, funktionsvariation eller socioekonomiska förhållanden.
Genom BRAVO! vill SFV fylla några av de luckor som lärarutbildningarna inte klarar av att fylla med egna krafter.
Vi vill stödja lärarna i deras arbete för att skapa skolor där konstämnen både syns och hörs – inte enbart vid fester och högtider utan som en naturlig del av vardagen, över ämnesgränser och under hela läsåret. I BRAVO!-skolorna ska barn och unga få lära sig i konsten, av konsten och med konsten.
Visionerna för konstfostran och konstutbildning 2030
De nationella visionerna för konstfostran och konstutbildning, Visio 2030, publicerades i medlet av november 2022. Arbetet inleddes 2019 på initiativ av Konstuniversitetet. Genom seminarier och webbenkäter samlade man in synpunkter av över 2000 professionella inom konstbranschen.
Rapporten erbjuder tiotals åtgärdsförslag som ska stärka undervisningen i musik, bildkonst och performativa konstarter och deras samhällsroll.
Målet är att fram till år 2030 stärka konstfostran och konstutbildningen på alla utbildningsstadier. Kaarlo Hildén, rektor vid Konstuniversitetet, konstaterar att visionerna erbjuder en utmärkt grund för kultur- och utbildningspolitiska beslut, både nationellt och regionalt. Nu bjuder man in beslutsfattare i välfärdsområden och kommuner och andra lokala aktörer att omsätta idéerna i praktiken.
I visionerna slår man bland annat gemensamt fast att
• Konsten har ett egenvärde.
• Konstfostran och -utbildning stärker den mentala resiliensen, gemenskapen och den kreativa problemlösningen.
• Genom att satsa på undervisningen i konstämnen främjar man också välbefinnandet, något som också WHO:s rapport (2019) visar.
• När grundskolans läroplan förnyas måste undervisningen i konstämnen ökas.
• Kommunerna måste åläggas att utarbeta planer för konstfostran.
• Gymnasiediplomen i konst- och färdighetsämnen bör bli förpliktande för utbildningsanordnarna.
• Gymnasiediplomen ska kunna ersätta ett av fem prov i studentexamen och bör beaktas vid antagningen till högskolorna.
• Pedagogiskt högklassiga konststudier och kulturintressen ska vara tillgängliga för alla.
