Men problemet är inte bara att ”bildning” blir utslitet – så går det med alla ord som strös omkring rikligt. Det verkliga bekymret är snarare ordets gemena barlast som riktar uppmärksamheten åt helt fel håll. För många är bildning bara en fjantigt högtidlig attityd där man låtsas att onyttiga kunskaper (tänk klassisk litteratur och opera) automatiskt gör oss till bättre människor. En del samtal har därför inte kommit längre än till fördomarna om bildning. Borde vi därför skrota ordet bildning för att slippa barlasten? Nej, och i följande essä gör jag ännu ett försök att, i relation till samtalen som förts, ytterligare ringa in varför vi fortfarande borde tala om och precisera den uttjatade och besvärliga bildningen. Fokus kommer att ligga på frågor om bildningens innehåll och öppenhet som ställts i relation till mina texter inom SFV:s projekt Bildningskraft.
Bildning bortom fjantighet
Under året som gått har det blivit klart för mig att de grundläggande distinktionerna är avgörande. Själva idén om bildning är svår att begripa. Och bildning är svårt att förstå eftersom det är en process som, till skillnad från utbildning, saknar ett givet innehåll. Ingenting kan vara en utbildning utan ett givet pensum, medan bildning karaktäriseras av att den saknar ett givet pensum. Den kanske främsta orsaken till att bildningens betydelse upplevs svårgripbar är att vi, helt naturligt, tänker på bildning som om det vore ett ord som betecknar samma slags processer som ’utbildning’. Därför antar man att det även gällande bildning alltid är vettigt att fråga: vad är innehållet, säg vad vi ska lära oss! Den frågan är alltid rätt gällande utbildning, men genast ett svek mot bildningens säregna betydelse, vilket jag snart ska visa. Risken för förment högtidlighet är också överhängande om vi talar om bildning men tänker på utbildning. För att komma vidare borde vi återuppliva sidor av bildningsidén som varit historiskt viktiga men idag fallit i skuggan av uppfattningen att bildning är upphöjande av onyttig kunskap.
Jonas Ahlskog forskar i minoritetsstudier vid Åbo Akademi och leder projektet Bildningskraft vid SFV. Han är redaktör för antologin Människans allsidiga utveckling: Essäer om bildningens betydelser i tjugoförsta århundradet (SFV 2021).
Ordet ”bildning” kommer till det svenska språket i början av 1800-talet. Vid den tiden gjordes inte någon väsentlig skillnad mellan bildning och utbildning – bägge handlade om människans breda inhämtning av kunskap. Under tidens gång har däremot en enkel men slagkraftig begreppslig distinktion etablerats varigenom bildning skiljs skarpt från utbildning inte vad gäller innehållet för lärprocessen, utan med avseende på individens frihet i lärprocessen. Om man inte iakttar den skillnaden – alltså mellan innehåll för lärandet och individens relation till lärprocessen – är risken mycket stor att ”bildning” blandas samman med en viss (lite finare) form av kunskap, som exempelvis humaniora eller matematik, vilket 1800-talets nyhumanistiska ivrare för bildning ibland också avsåg. På basis av den här sammanblandning vill vissa idag skrota distinktionen mellan bildning och utbildning för att istället hävda att allt lärande väsentligen handlar om att tillägna sig olika sorters färdigheter. Det här skulle eventuellt vara på sin plats om man (felaktigt) antar att bildning betecknar ett särskilt kunskapsinnehåll, men distinktionen mellan utbildning och bildning handlar inte om vad eller hur vi lär oss, utan om på vilket sätt individen förfogar över och formas av lärprocessen.
Att skilja mellan bildning och utbildning är relevant för alla som vill förstå kunskapens förändringskraft. Den väsentliga skillnaden, som så gott som alla idag också skulle erkänna, är att med utbildning avses en process som syftar till ett bestämt resultat. Den som utbildas måste anpassa sig till färdigt bestämda regler för att nå ett på förhand känt mål, och då reglerna följs och målet nås erhålls en examen eller legitimation. Processen är så att säga styrd ”utifrån” eftersom individens ställs inför institutionaliserade kunskapskrav. Trots den idag populära marknadsföringen av kreativa och personliga utbildningar där du kan förverkliga dig själv, så är den institutionella utbildningens idé i slutändan alltid att skapa enhetliga produkter som enkelt kan jämföras med varandra.
Den svenska pedagogen Donald Broady har använt bildningsbegreppet för att argumentera mot den ”mål/medel-tänkandets tyranni” som han anser prägla vår tid – att bilda sig är väsentligen att bli något inte på förhand givet, som Broady skriver. Broadys poäng är att den som bildar sig är väsentligen fri, och processen är styrd ”inifrån”, av kunskapshunger och en lust att förändra den person man har blivit. Med den här distinktionen av frihet kontra ofrihet vill Broady framhäva att den viktigaste aspekten av det svenska ordet bildning, härstammandes från tyskans Bildung, är att det betecknar individens öppna och självreflexiva omformande, och begreppshistoriker påpekar att direkt motsvarande ord finns varken i franskan eller engelskan, och inte heller i finskans sivistys som i sin tur härstammar från svenskans ”civilisation”.
Kan inte utbildning också ge oss bildning?
Såklart. Den begreppsliga skillnaden mellan bildning och utbildning ska inte tolkas som att de två aldrig kan sammanfalla i det vardagliga livet. Tvärtom, det är ett faktum att bildning ofta äger rum just inom olika former av utbildningar – i allt från universitetet och yrkesskolan till arbiskursen. Snarare handlar det om att uppmärksamma en skillnad som alla redan egentligen känner till om hur individen förändras genom kunskap. Med bildning menas något som är oskiljbart från personen själv: ett (själv)kritiskt och självständigt omdöme, mognad och förmågan att tänka utan andras ledning.
Från bildningens personliga dimension följer också att innehållet inte kan vara på förhand definierat. För det finns helt enkelt inte några allmängiltiga regler eller metoder som kan ge oss ett självständigt och (själv)kritiskt omdöme. Snarare skulle vi säga att den som enbart lärt sig en metod för att lösa alla frågor inte längre tänker självständigt. Att bildas är därför per definition en fri, personlig och öppen process – ingen kan bildas i någon annans ställe. Den intima relationen mellan bildning och karaktärsutveckling är ingen slump och många har sökt bildningsidéns rot i klassiska tidens Grekland och medborgaridealet paideia, som betecknade den allsidiga utveckling av individens omdöme som behövdes i det offentliga livet.
Den centrala idén för utbildning är däremot att de utexaminerade studenterna genom standardisering legitimeras till vissa yrken. Och det här är förstås inte en dålig sak – samhället behöver standardiserad kunskap för att fungera. Få skulle söka vård hos någon som blivit ”läkare” enbart genom en fri, personlig och öppen lärprocess. Därför är vi oftast rätt ense om vad exempelvis en läkare borde kunna, medan det råder oenighet om vad den bildade personen borde känna till. Oenighetens rot torde nu vara uppenbar: bildningens innehåll är väsentligen öppet. Oberoende hur mycket faktakunskaper och färdigheter vi må ha, så kan vi sakna förmågan att förhålla oss till oss själva, våra medmänniskor eller vår omvärld på ett vettigt sätt. Bildning är med andra ord den personliga uppgiften att upprätthålla en ansvarsfull relation till det egna livet, medmänniskorna och samhället genom en levande beredskap att ta till sig, reflektera över och ärligt söka svar och lösningar på de frågor livet bär med sig.
Bildning går oss in på skinnet; den är krävande, rentav besvärlig. Den förutsätter inte bara att vi lär oss något nytt utan att vi förändras. Utbildning ställer inte samma besvärliga krav. Du kan lära dig att köra långtradare utan att förändras som person, du blir inte en annan människa bara för att du utexaminerats som kock, och du kan genomgå en hel utbildningslinje inom konst och filosofi enbart som en transportsträcka för att få validerad kompetens för arbetsmarknaden. Däremot kan vi inte ägna oss åt bildning utan att förändras, växa. Förklaringen är, förstås, definitionsmässig: om vi inte växer som människor skulle vi inte kalla det bildning. Därför är det också fullt möjligt att uppfylla ett av den finska statens främsta utbildningspolitiska mål – att finländarna blir världens mest utbildade folk – och fortfarande helt och hållet sakna bildning.
Ingen kan bli bildad för sig själv
Bildning är en krävande personlig process, men vi är samtidigt beroende av att andra människor förser oss med utmanande alternativ som kan rucka på våra invanda tankesätt.
Men vem är det då vi ska tala med, kan vi verkligen tala med ”alla”, och är verkligen allt öppet för diskussion? De här frågan har jag fått flera gånger efter min essäserie i Hbl som argumenterade för det öppna samtalet som bildningens urform. Frågorna är viktiga eftersom de sätter fingret på en känslig punkt: kan vi verkligen tänka att bildning helt saknar innehåll? Betyder det inte att vi hamnar i en situation där vi blir tvungna att acceptera all världens trams som likvärdigt med forskningsbaserade fakta? Tänk om någon påstår att vi borde pröva om det är så att jorden är platt, eller om månen är en ost. Det vore mycket svårt att ta en sådan ”prövning” på allvar. Att behandla alla idéer som likvärdiga är ju i sig ett ställningstagande, och vi blir tvungna att låtsas som om det inte finns någon vetenskaplig konsensus i frågan. Betyder inte det här då att det verkligen finns ett innehåll för bildning, och att detta innehåll är så att säga det sunda förnuftets ramar? Och om det är så verkar ju idén om bildningens öppenhet vara bara en fantasi om ett fullständigt fritt utbyte av idéer – en fantasi som genast krockar med verkligheten eftersom det aldrig är så att allt är öppet för diskussion och prövning.
I våra samtalsserier, intervjuer och essäer har det blivit alldeles uppenbart att det inte finns någon konsensus som kunde ge oss en allomfattande definition av ”bildning”.
Även om invändningen är viktig så tänker jag den kan bemötas genom att precisera vad som menas med bildningens öppenhet. För man kan påpeka vikten av det fria utbytet av idéer utan att samtidigt förbinda sig vid påståendet att alla idéer är likvärdiga, eller att alla frågor är öppna och lika meningsfulla att diskutera. Till det fria utbytet av idéer hör också att man diskuterar vilka frågor som är vettiga (och ibland snabbt avfärdar vissa), snarare än att man accepterar frågor som vettiga bara för att någon har ställt dem. Värdet i detta – som jag borde ha skrivit mera om i Hbl:s essäserie – är den demokratiska utgångspunkten för mellanmänskliga samtal; nämligen, att insikter är möjliga, att det genom fri diskussion är möjligt att folk kan ändra hur de tänker och lever. Alternativet är att man ger upp den här möjligheten till förändring och tänker att vissa människor inte kan ändra sig, att de istället enbart kan påverkas med maktmedel, som manipulation via incitament eller förbud.
Att debatten ska vara fri förnekar inte att det sunda förnuftet har vissa ramar, även om dessa också ibland är förhandlingsbara. Mest tydligt blir detta i mera extrema fall, som frågan om jorden är platt, där det vedertagna samtidigt utgör en gräns för vad som överhuvudtaget kan uppfattas som en vettig fråga att diskutera. Om en vuxen människa på allvar frågade om jorden är platt skulle vi inte ens veta var vi ska börja i vårt svar. Det som jag vände mig emot i Hbl:s essäserie är däremot någonting mera avgränsat, nämligen att bildningsbegreppet inympas med rätt specifika politiska idéer för att man ska kunna avfärda motståndarna som ett obildat pack som inte behöver bemötas. För om någon vill, exempelvis, diskutera om nationalism är bra för samhällsutvecklingen, så bryter detta mot en del vedertagna uppfattningar, men det vore förljuget att påstå att frågan ska avfärdas eftersom den krockar med våra gemensamma ramar för vad som är en vettig fråga överhuvudtaget.
Den här essän har tagit upp frågor om bildningens innehåll och öppenhet som ställts i relation till projektet Bildningskraft. Projektet har på många sätt i sig självt varit ett exempel på bildningens öppenhet. För i våra samtalsserier, intervjuer och essäer har det blivit alldeles uppenbart att det inte finns någon konsensus som kunde ge oss en allomfattande definition av ”bildning” – det verkliga arbetet ligger i klargöranden av vad bildning kan betyda i dagens värld, och för den uppgiften krävs det att vi talar om mycket annat än enbart vad ett enskilt ord ska betyda. Därför har vi också diskuterat allt från demokratins framtid till hållbar utveckling och litteraturens roll i våra liv. Vad dessa och andra viktiga saker har med bildning att göra är aldrig givet på förhand, utan öppet för granskning tillsammans med andra. Och det är i den granskningen som vi inleder vår egen bildningsprocess.
Läs mer om Bildningskraft: bildningskraft.sfv.fi.
