Levnadsstandarden i Finland har aldrig varit så hög, intresset för att se och höra det enskilda barnets behov aldrig så starkt och utbudet av valmöjligheter för ungdomar aldrig så stort som idag. Världen har tack vare den snabba tekniska utvecklingen och de sociala medierna krympt så att alla finländska unga med smarttelefon kan ta sig till de mest avlägsna hörn av vår glob och ingå i diverse forum och gemenskaper. Avundsvärt – annat var det förr….
…men annorlunda var det också i många andra avseenden. Världen och vardagen har på kort tid förändrats markant. Nu talar jag inte om Rysslands sanslösa krig mot Ukraina eller ens coronapandemin; ingendera av de två kände vi till i sin nuvarande form för bara drygt två år sedan. I denna text riktar jag som ungdomsforskare mitt fokus mot andra aspekter som också påverkar våra ungas vardag och därmed deras möjligheter till välbefinnande. I ljuset av flera studier står det nämligen inte särskilt bra till med det psykiska välmåendet bland våra unga.
Matilda Wrede-Jäntti är ungdomsforskare och universitetslektor i socialt arbete vid Helsingfors universitet. I sin forskning har hon specialiserat sig på longitudinella kvalitativa studier med ungdomar men deltar också aktivt i nationella kvantitativa forskningsprojekt som rör ungas vardag och välmående. Matilda är mor till två tonåringar och en anhängare av såväl det finländska utbildningssystemet som välfärdssamhället. Foto: Maija Astikainen.
Den snabba tekniska utvecklingen och det mycket utbredda och aktiva bruket av sociala medier har, vid sidan av de redan angivna positiva effekterna, också fört med sig en utbredd känsla av nödvändigheten att ständigt vara uppkopplad, att ”hänga med” (jämför med begreppet ”FOMO” – Fear Of Missing Out) liksom att också exponera sig själv – i en gynnsam eller åtminstone intressant dager. Trots att alla unga förstår att det handlar om ”godbitar” hindrar det inte att deras eget liv bleknar i jämförelse och lätt ter sig händelselöst.
Samtidigt erbjuder de sociala medierna via sina gemenskaper – som inte ska förringas – en möjlighet att dela och normalisera olika åsikter och tillstånd. De kan å andra sidan också inhysa ”bubblor” inom vilka en osund jargong kan skapa en form av parallell verklighet, där deltagarna matar varandra med ensidiga tolkningar av ett givet fenomen. Frågan är hur unga påverkas av det ständiga överflödet av, också jämnårigas, icke-representativa vardagsuppdateringar.
Frågan är hur unga påverkas av det ständiga överflödet av (också jämnårigas) icke-representativa vardagsuppdateringar.
Vårt utbildningssystem har genomgått kännbara förändringar. Det gäller såväl antagningsgrunder, andelen självständigt arbete som en förhöjning av läropliktsåldern. Dessa förändringar är det inte helt lätt att som ungdomsforskare utan förbehåll välkomna, varför det är så kräver ändå en annan text. Här konstaterar jag kort att förändringarna bland annat inneburit att enskilda prestationstillfällen ökat i betydelse, att unga förutsatts ta mer ansvar utan att ha erbjudits mer stöd och att (åtminstone de upplevda) valmöjligheterna kringskurits. Detta får konsekvenser för våra unga – liksom för deras lärare.
Också arbetsmarknaden har blivit mer ”flexibel” i termer av fler snuttjobb, diskutabla ”egenföretagare”, som själva står för diverse arbetsgivarkostnader och så kallade nollavtal, där arbetstagaren inte vet hur många veckotimmar som hen kommer att erbjudas de närmaste veckorna. Det kan bli noll, det kan bli 40. Allt fler arbetsplatser förutsätter högre utbildning och konkurrensen om arbetsplatserna är ofta hård. Samtidigt gjordes på 1990-talet kännbara nedskärningar i diverse sociala förmåner, varför välfärdssamhällets förmåga att trygga hjälpbehövande personers situation allt oftare ifrågasatts.
Det har inte heller gått dagens unga förbi att jordklotet utnyttjas på ett sätt som inte är hållbart. Allt fler oroar sig för klimatfrågor – drygt två tredjedelar enligt de svenskspråkiga ungdomsbarometrarna 2018 och 2020 – och frågar sig hur långt jordens resurser räcker, hur det som finns kvar bör fördelas och vilka konsekvenserna blir om vi fortsätter dela lika orättvist som vi gjort hittills.
Summa summarum; mycket har hänt. Globaliseringen och den snabba tekniska utveckling har medför ett stort utbud av ofta motstridiga fakta samtidigt som samhällsförändringar resulterat i att allt färre trygga, beprövade modeller finns att tillgå. Osäkerhetsmomenten i de ungas liv har ökat och framtidsutsikterna fördystrats.
I ljuset av ovanstående är det kanske inte överraskande att unga uppger sig må psykiskt dåligt. Ett flertal representativa studier, inte enbart i Finland utan också i Norden och övriga västvärlden, visar att andelen unga som rapporterar psykisk ohälsa är högre än någonsin – och trenden är stigande. Till exempel enligt den svenskspråkiga ungdomsbarometern (i fortsättningen förkortad till FiSvUB) för år 2020 uppger 46 procent att de känner ångest inför framtiden. Siffrorna är förhållandevis höga för alla grupper av unga men direkt alarmerande bland flickorna. Högst är den ändå bland könsgruppen ”övriga”, men eftersom gruppen är liten dras ogärna några statistiska slutsatser.
Det är ändå skäl att påpeka att det faktum att flickor i självrapporterade studier uppger sig må sämre än pojkar inte automatiskt innebär att de faktiskt gör det. Ändå finns mycket som talar för att så är fallet. Förväntningarna som riktas mot flickor och pojkar är fortfarande olika, till flickornas nackdel, och därtill bär flickor traditionellt mer ansvar både för sig själva och för andra (jämför till exempel FiSvUB 2020 gällande frågor om prestationsångest; känsla av att ofta vara stressad; synen på huruvida den egen framgången är viktigare än att tänka på andra).
Som ungdomsforskare hävdar jag att flickors handlingsutrymme är klart snävare än pojkars. Vilket givetvis inte innebär att det inte skulle finnas en rad förväntningar på hurdan en ”riktig” pojke ska vara. Å andra sidan tycker jag mig också kunna se tecken på att situationen är omvänd vid tilltagande ålder; handlingsutrymmet är mindre för män än för kvinnor.
Sociologer, såsom Beck och Giddens, menar att välfärdssamhällena övergått allt mer till risksamhällen liksom att en tilltagande individualism må ha fört med sig ökad valfrihet men att denna frihet inte enbart är en gåva. Förändringarna leder till att vi är mer inriktade på att tänka i termer av risker liksom att se ett dåligt slutresultat som individens nederlag – den som inte förstått att välja bättre får stå sitt kast! Detta medför också att ungdomar lägger ett stort ansvar på sig själva i samband med till exempel studieval. Över två tredjedelar av respondenterna i FiSvUB 2020 uppgav sig vara rädda för att välja fel bransch – och flickor oroar sig klart mer än pojkar för att välja fel både gällande studier och arbetsbransch (se också den nationella ungdomsbarometern 2017). Också om en majoritet av ungdomarna uppger att de har kontroll över sitt liv har andelen klart sjunkit under de senaste åren. Bland de svenskspråkiga unga är det många, närmare var fjärde, som uppger att hen inte har kontroll över sitt liv (FiSvUB 2020). Det är ingen liten siffra.
Vad lär sig dagens barn och unga att är målsättningar värda att sträva efter? Vad ska livet bjuda på för att det ska kunna ses som gott?
Upplevd livskontroll sammanhänger med uppställda förväntningar. Det aktualiserar frågan: Vad lär sig dagens barn och unga att är målsättningar värda att sträva efter? Vad ska livet bjuda på för att det ska kunna ses som gott? Här är det tänkbart att den ökade globaliseringen (antalet potentiella konkurrenter är skyhögt) i kombination med den tekniska utvecklingen (det är lätt att googla fram material som överträffar det mesta) och de sociala medierna (som kan fånga oss i en bubbla eller få vår vardag, och oss själva med den, att blekna) förser unga med flera referenser som är orealistiska. Känner man sig liten, hjälplös eller vilsen inför alla alternativ och mängden kompetenta konkurrenter är det inte konstigt om ens psyke säger ifrån.
En annan förklaring till de stigande självrapporterade siffrorna om psykiskt illamående bland unga utgörs av den ökade öppenheten om själva temat. Idag är det på ett helt annat sätt än för bara 20 år sedan acceptabelt att högt säga att livet känns tungt och vardagen svår. Att känna sig deppig är inget man behöver skämmas över. Denna utveckling, där man är uppriktig med sina känslor och vid behov söker hjälp, är i sig välkommen. Att kunna greppa sina känslor och bli bättre bekant med olika sidor av sig själv är knappast till skada. Ändå hävdar jag att vi behöver fråga oss i hur hög grad det är sunt att fokusera på sig själv och det som inte är bra – eller rent av, på det som inte är perfekt. Det går nämligen lätt att hitta något man inte är nöjd med.
Barn och unga är produkter av sin tid. Det är inte enbart retoriken kring psykisk ohälsa som kraftigt förändrats, det gäller också synen på barn och deras möjlighet – eller rätt? – att kunna förverkliga sig själv och ”uppnå sin fulla potential”. Detta synsätt, som i sig baserar sig på en sympatisk tanke, har banat väg för att betona en rad rättigheter på bekostnad av ett flertal skyldigheter. Frågan inställer sig om vi vuxna, i största välvilja, odlat fram en generation ”snöflingor”: unika individer högst medvetna om sin egen originalitet. Den förväntas noteras i alla situationer, varför de unga inte nödvändigtvis heller anses behöva inordnas i existerande system.
Men det krävs kännbara insatser för att envar ska nå sin fulla potential. Inte ens ett väloljat system fungerar ifall det ska utgå från enskilda unika komponenter/individer. System tar sin utgångspunkt i kategorier och standarder. Skolan är ett gott exempel; den kan komma, och har också i allt högre utsträckning kommit, många elever till mötes med skräddarsydda lösningar. Trots att det är rimligt att kräva att lärarna ska se varje elev är det inte skäligt – och knappast ens önskvärt – att förvänta sig att lärarna ska kunna erbjuda varje enskilt barn en personlig läroplan.
Redan för närmare tjugo år sedan skrev journalisten Carling och barnpsykologen Cleve boken Sopa lagom! Bättre balans i curlingfamiljen. Enligt boken sopar (går)dagens föräldrar i alldeles för hög grad rent för sina barn. En annan rikssvensk, som vid samma tider började skriva böcker om barnuppfostran, är den frispråkiga och kontroversiella psykiatern David Eberhard som i en av sina senaste böcker Hur barnen tog makten framhåller att barn tål tillrättavisningar och att föräldrar skall strunta i diverse experters trams om sköra barn.
Det ligger onekligen en poäng i att motgångar i vardagen, förutom att det är just precis motgångar som i stunden är tunga att bära, också förser oss med redskap att klara av besvikelser. En kritisk röst kan hävda att erfarenheter från barndomen är till föga nytta då utmaningarna som dagens unga ställs inför är av helt annan kaliber. Den ståndpunkten kan vid första anblick te sig rimlig. Ändå är det inte primärt enskilda bemästringstekniker jag här efterlyser utan erfarenheten av att saker och ting ordnar sig trots att det i stunden inte känns så. Att man, efter att ha fått slicka sina sår och erhållit tröst och förståelse också insupit ökade insikter.
En motgång är inget man önskar men då den inträffar gäller det att se helheten, att förstå det relativa i situationen och ta till vara de olika perspektiv som motgången bjuder på. Kalla det finländsk sisu eller grit (jämför William James; Angela Duckworth och positiv psykologi), barn behöver förutom erfarenheter av att lyckas också trygga erfarenheter av att misslyckas. Att inse att ens värld inte går under av att man emellanåt förlorar, att man får känna att man ändå duger. Studier visar att kraften att samla sig och försöka på nytt starkt bidrar till framgång senare i livet. Att leva är inte att gå från delseger till delseger – livet kantas av motgångar och de fyller vissa funktioner, de må så gälla människorelationer eller idrotts- och arbetsprestationer.
Vi ska inte glömma att det nog aldrig har varit lätt att vara ung. Att hitta sig själv och sin väg är ingen enkel match. Vi får inte heller bortse från att tidigare generationer genomlevt krig och djup fattigdom och ändå tagit sig fram, ofta förhållandevis nöjda med sin tillvaro.
En relevant fråga är: Om världen är osäker och många framtidsscenarier dystra, vad kan vi vuxna göra för att i skolor och utbildningsenheter stödja barn och unga?
Kunde vi:
- Se närmare på vilka värden, ideal och förebilder (och bilder) vi förser våra barn och unga med? Varför är inte bra nog? Många högpresterande elever, oftast flickor, ställer stenhårda krav på sig och ser genuint på 8,5 i biologiprovet som närmast identiskt med en katastrof. Är det sunt att tänka så?
- Erbjuda tillräckligt med sociala sammanhang som saknar inslag av tävlingsmoment, där unga bara ”får vara”?
- Erbjuda barn och unga känslan av att det är tillåtet att både vara osäker och att misslyckas, och att misslyckanden också ger värdefulla insikter? Lyckas vi förmedla att de unga är i samma båt och att de tillsammans är starkare än ensamma? Att aktiva subjekt, tillsammans med andra, åtminstone i viss mån kan påverka utvecklingen, kanske inte på första eller andra försöket men väl på sikt?
- Se till att eleverna/studerandena varje dag har tillgång till trygga vuxna personer, som de vid behov kan tala med i skolan? Vi har välfungerande elevvårdsteam som erbjuder tjänster, men mycket sällan varje dag under skolveckan. Däremot tror jag inte vi på bred front ska anställa mentalvårdare till våra skolor. Som ungdomsforskare förefaller det mig som om våra barn och unga snarare än vitrockade experter, även om givetvis experter också behövs för en mindre grupp unga, borde få fler ”Alfons Åberg referenser”; mer konkret vardagsrealism och mindre märkvärdigheter. Mer stöd men även krav. Krav i kombination med stöd och beröm; fokus såväl på eleven som skolämnet, och mer en betoning på vikten av att försöka.
Jag skulle unna våra unga att de fick känna tillit till att de duger, att de vågade tro på att de innehar potential men också bar på insikten att man måste kämpa för att nå sina mål. Att man får misslyckas, be om hjälp och välja om, men att man inte ska ge upp. Livet är en kamp – men det brukar ordna sig på någon vänster ändå.
