Det finländska forskningsprojektet ArtsEqual räknade i sin bakgrundsrapport Konst, jämlikhet och välbefinnande upp ett imponerande batteri av forskningsresultat som visade hur mycket konst och kultur ger människor av alla åldrar, allt från bättre livskvalitet och hälsa till förbättrad inlärning.
Konstutövning förstärker också människors känsla av samhörighet, motverkar marginalisering och bidrar till social förstärkning – det som på engelska lite svängigare kallas för empowerment. Att måla, dansa, spela musik eller teater är inte bara roligt. De gör att man mår bättre, klarar sig bättre i skolan, får en starkare anknytning till sin omgivning – till och med lär sig tänka kritiskt och bidrar till ett längre och lyckligare liv.
Lasse Garoff är kulturredaktör vid Svenska Yle med fokus på scenkonst, och författare till rapporten Mer än en hobby! som utkom 2019. Han är bosatt i Helsingfors. Foto: Rabbe Sandelin.
Konstutövning är därför ett värdefullt verktyg för att överbrygga de välfärdsklyftor som vi med viss oro har sett växa inom samhället under de senaste decennierna, trots en generellt positiv utveckling. De flesta barn och unga mår allt bättre, men hos en liten grupp samlas allt större problem. Därför är det av största vikt att göra kulturtjänster så lättillgängliga som möjligt för alla, särskilt för barn och unga.
Men det är en uppgift som är svårare än den verkar. Kultur är nämligen först och främst något man gör tillsammans.
Det var ett enkelt konstaterande som ingick i ett strategidokument för EU- kommissionen med den lätt kryptiska titeln Culture 3.0: A new perspective for the EU 2014-2020 structural funds programming av professorn i kulturekonomi Pier Luigi Sacco. Dokumentet argumenterade för att kulturen har en central strategisk betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Europa, inte bara för framtidens ekonomi utan för den kunskapsekonomi som växer fram redan idag.
Hans tes var i korthet att kultur är till stor nytta inom vård och utbildning, men dess viktigare funktion att fostra kreativ uttrycksförmåga och medskapande gör kultur till en helt central kompetens i det framväxande informationssamhället. Det säger sig självt att regioner som EU bör satsa långsiktigt på att stärka den kompetensen, inte bara för de betydande besparingar som det innebär i social- och hälsovårdskostnader utan för att kulturens betydelse växer inom i stort sett alla samhällssektorer och värdekedjor.
Men för att göra måste man dels förstå att kultur är nyttigt bara så länge det är roligt. Det betyder att stöda verksamhet som växer fram på sina egna villkor, inte att bygga ett kulturutbud uppifrån i förväntan om en snabb ekonomisk utdelning.
Och dels måste man inse att kultur inte är en individuell syssla, utan en kollektiv aktivitet. Konst är inget folk sysslar med var för sig på sitt håll utan något man ägnar sig åt som gemenskap.
Det var någonting med den iakttagelsen som för mig kändes omvälvande. På ett grundläggande plan upplevde jag att den vände på hela sättet som man brukar skriva och tala om konst.
Det vanliga sättet att bevaka konst i offentligheten är genom att lyfta fram enskilda konstnärer som gjort någonting anmärkningsvärt. Det är vanligen framgångssagor om hur en regissör, författare, bildkonstnär skapar ett betydande verk med kraften av sin talang och övertygelse.
Medan konstnären säkert förtjänar all uppskattning för sitt arbete så har detta fokus på individuella prestationer en tendens att förstärka antagandet att verklig talang kommer till uttryck trots motgångar eller till och med hämtar kraft ur dem.
Då är det lätt att falla in i tanken att verklig talang spirar var som helst utan offentliga bidrag, från glesbygden till förorterna. Man tröstar sig med tanken att de aspirerande konstnärer som lät sig hejdas helt enkelt inte hade den talang som krävdes, och att inget viktigt därför gick förlorat då deras röster tystnade.
Men i strategidokumentet betonade Pier Luigi Sacco att konstnärliga intressen inte kommer med födseln. En rik och givande relation till kultur, den sortens relation som ger alla de där goda effekterna på hälsa och inlärning, kännetecknas enligt honom av ett eget aktivt deltagande som berikar de enskilda konstupplevelserna. Det betyder att åhörarna på en konsert, åskådarna på en teaterföreställning eller skönlitterära läsare inte är någon passiv publik utan ofta själva sysslar med någon slags konstutövning, om så bara på hobbynivå.
Kultur är nämligen först och främst något man gör tillsammans.
Det omvälvande med iakttagelsen att kultur är något vi gör tillsammans är att den skiftar synen på vad det är som är värdefullt med konst. Istället för att betona de framstående verken och konstnärerna så är det i allas våra individuella relationer till konst som konstens värde ligger. Det är de här relationerna som måste stödas för att kulturen ska nå sin fulla potential i samhället.
En givande relation till kultur förutsätter enligt Sacco vissa grundläggande färdigheter, men det är inte ändamålsenligt att se utvecklingen av de här färdigheterna som en individuell syssla. Ett aktivt kulturellt deltagande är en social verksamhet där omgivningens attityder har en avgörande betydelse. De som lever i en omgivning som förhåller sig positivt till kulturellt deltagande har mycket större chanser att odla och utveckla sina kulturella färdigheter. Det gäller både betydande talanger och hobbyutövare, och för stora och små orter.
Tyvärr betyder det också att de som växer upp i en omgivning där kultur avfärdas eller nedvärderas har mycket mindre möjligheter att utveckla en livslång och givande relation till konst, och riskerar att gå miste om alla dess gynnsamma effekter.
I värsta fall kan konstundervisning till och med förvärra ojämlikheten i samhället. Barn i familjer med lägre utbildning eller inkomster, eller bosatta på orter med ett begränsat utbud av kulturtjänster, får sämre förutsättningar till inlärning, medan barn i familjer med mer pengar eller utbildning drar full nytta av konstens alla gynnsamma effekter.
Konst är alltså något vi gör tillsammans – eller låter bli tillsammans. Det är ett mönster som blev tydligt för mig då jag skrev rapporten Mer än en hobby! (2019) som kartlade tillgången på grundläggande konstundervisning på svenska i Finland.
Grundläggande konstundervisning är den lagstadgade verksamhet som ger barn och unga i Finland möjlighet att delta i målinriktad och långsiktig konstundervisning utanför skoltid. Det handlar alltså om att barn lär sig spela piano eller går i konstskola på fritiden. Det unika med det finländska systemet är att det är så ambitiöst och omfattar en så stor andel av landets barn och unga.
Undervisningen finansieras till stor del med statliga medel och följer nationella läroplansgrunder vars lagstadgade avsikt är att förbereda eleverna på eventuella proffsstudier i framtiden, och den fördjupade undervisningen (1300 timmar undervisning) pågår i praktiken genom hela barndomen till myndig ålder. Även den kortare ”allmänna” läroplanen ger omkring fem år av målinriktad undervisning.
Med tanke på hur omfattande den grundläggande konstundervisningen är så är det närmast häpnadsväckande att en så stor del av Finlands barn och unga deltar i den. Enligt Regionförvaltningsverkets utredning från 2014 var det omkring 12 procent och på sikt ökar efterfrågan.
Men tillgången är dessvärre ojämnt fördelad både inom landet och inom de enskilda kommunerna. Geografiskt koncentreras utbudet till större orter och rikare stadsdelar, men det finns också tecken på att andra sociala konventioner påverkar vem som deltar. Det tydligaste exemplet är att könsfördelningen är oroväckande ojämn, pojkar utgör bara cirka en fjärdedel av eleverna. Men också andra uppfattningar om etnisk bakgrund, talang, kropp och genus kan påverka vilka barn som deltar i den grundläggande konstundervisningen.
Många familjer som eventuellt har lägre utbildning eller mindre pengar, eller bara är bosatta på fel ort eller i fel stadsdel, upplever inte att konstskolan är en plats som angår dem eller där de känner sig välkomna.
Systemet präglas såtillvida av sin tillkomsthistoria att undervisningen huvudsakligen har vuxit fram kring anrika musikinstitut i södra Finland och i större städer. I praktiken har den grundläggande konstundervisningen varit ett verktyg för att säkra musikfältets tillgång till skickliga orkestermusiker. Ur det perspektivet var det inte ett problem om inte alla barn hade lika tillgång så länge man kunde tillgodose fältets behov.
Det har genomförts vissa reformer för att den grundläggande konstundervisningen ska omfatta fler konstämnen och orter, men en stor del av de statliga medlen kanaliseras fortfarande till anrika musikinstitut i städerna.
De som lever i en omgivning som förhåller sig positivt
till kulturellt deltagande har mycket större chanser
att odla och utveckla sina kulturella färdigheter.
Mindre kommuner som saknar sådana institutioner har ofta ett sviktande elevunderlag och svårt att hitta lärare som kan driva verksamheten på lång sikt. Om invånarna inte har några positiva erfarenheter av konstundervisning är det lätt att de kommunala beslutsfattarna ser grundläggande konstundervisning som en utgiftspost utan några uppenbara fördelar. Barn och ungdomar i dessa kommuner fyller sin fritid med annat och upplever inte nödvändigtvis att de saknar något i sin uppväxt – eller att deras egna barn, i sinom tid, lider brist på något väsentligt då de växer upp.
Men forskningsresultaten som visar på konstutövningens positiva effekter på individers välmåga och framtidsutsikter talar sitt tydliga språk. Det räcker inte längre att se konstundervisning som ett särintresse för en välbärgad medelklass i städerna. Tvärtom blir det allt viktigare att individers kulturella rättigheter tillgodoses jämlikt, inte bara för individernas skull utan för hela samhället.
Sacco betonar i sitt strategidokument att den pågående utvecklingen mot en större automatisering och digitalisering av arbetslivet gör konst och kreativa uttryck till allt mer strategiska kompetenser. Kulturella värden är redan en kraftfull faktor inom den tekniska utvecklingen som driver den explosionsartade tillväxten inom spelindustrin, streamingtjänster för film, musik och poddar, icke-påtagliga tillgångar, och så vidare. Kultur tillämpas också allt mer inom vård och utbildning, och enligt Sacco kommer det med tiden att finnas allt färre sektorer av ekonomin där kulturen inte skulle vara relevant. Det är ett kunnande vi försummar på egen bekostnad och egen risk.
I Finland finns flera kommuner som gjort den grundläggande konstundervisningen till en central och integrerad del av sin bildningsstrategi, med klara satsningar på att bredda elevintaget till exempel genom att ta emot hela dagisgrupper och skolklasser åt gången. Aktiva läroanstalter kan skapa en positiv atmosfär kring konst och kultur som lockar fler barn och unga att delta och blir en källa till stolthet för sin kommun. Det finns alla skäl att följa sådana utmärkta exempel.
Det är som gemenskaper som vi lägger grunden för barns och ungas intresse för konst och konstutövning, och för ett samhälle där kulturella värden är närvarande, tillgängliga och uppskattade i invånarnas liv.
