Text: Anna Kujala
Den här videon, den är så SJUK! Jo, jag vet. Jo, jag vet, sjunger eleverna.
De tittar ner på sina mobiltelefoner och rör sig efter regissör Martina Roos anvisningar. Premiären är den 15:e mars och två andra föreställningar ges i Almisalen på Nationaloperan. Nu fungerar skolans festsal som övningslokal.
”Djurens planet” handlar om empati, längtan att bli sedd och människans förhållande till djuren. Operan sätts upp som ett samarbete mellan Finlands Nationalopera och Åshöjdens grundskolas musikklasser årskurserna 3–6. Eleverna har börjat repetera i början av januari, de två sista veckorna övar de hela skoldagar på Operan.
– De flesta har inte haft med opera att göra tidigare, det har alltid varit en mer eller mindre smal del av kulturen. Vi människor har ändå ett grundbehov av att berätta historier och i opera gör vi det så att musiken ständigt är närvarande, säger Roos.
Repetitionerna har nu pågått i två veckor.
– Jag tjänar librettot och musiken, men under processen kommer vi tillsammans på nya saker, det uppstår fördjupningar i handlingen. Till exempel några nya stumroller som uppkom för att lösa praktiska problem har visat sig ge nya dimensioner åt berättelsen.
Nationaloperan har satt upp skoloperor på finska i sjutton år. Djurens planet blir den första på svenska, tack vare stöden från de finlandssvenska fonderna.
– Skoloperan är en jättefin idé. Jag blev glad när Operan tog kontakt och positivt överraskad över att de sätter upp en skolopera på svenska, säger musiklärare Anna Schultz, som följer med repetitionerna.
Man kan verkligen tala om ämnesövergripande undervisning.
Påverkar hela läsåret. Åshöjden har de enda svenskspråkiga musikklasserna i Helsingfors. Eleverna har deltagit i andra musikprojekt där de ska sjunga och agera samtidigt, och fungera i stora grupper, men ”Djurens planet” blir den första operan.
– I början visste alla eleverna inte vad opera är, men nu när projektet blivit mera konkret är de ivriga och glada, säger Schultz.
Flera vill vara solister och ha specialuppgifter.
– Vi strävar efter att lösa det så att alla både är nöjda med sin roll och klarar av den. I vår skola jobbar vi genomgripande med att förstärka det positiva tänkandet och gruppsammanhållningen. Den ambitionen omfattar också det här projektet.
Skoloperan påverkar hela läsåret. De två sista veckorna före premiären övar eleverna klockan 9–14 på Operan.
– Vi har gjort schemaförändringar, till exempel har vi jobbat in vissa saker redan under hösten. Barnen för projektdagböcker på iPads och som lärmiljö är ju operan fantastiskt mångsidig – man kan verkligen tala om ämnesövergripande undervisning.
På turné i höst. I höst sätts föreställningen upp i andra skolor.
– Jag skulle nog rekommendera Djurens planet också för vanliga klasser, språkbadsskolor eller rentav finskspråkiga skolor. Eftersom proffsteamet inklusive musiker kommer till skolan, behöver man inte som klasslärare vara orolig för att inte klara av att genomföra projektet, säger Schultz.
Scenografi och kostymer är gjorda av Anna Kontek och för ljussättningen står Vesa Pohjolainen. Allt är gjort för att packas i en paketbil och vara säkert att använda av barn. Till exempel djurkostymerna saknar huvudbonader för att minska risken för löss, i stället används dockor som träs på armen.
Att sätta upp föreställningen sker under en skoldag, men turnéskolorna övar självständigt på förhand. Till hjälp får de ett digert paket bestående av arbetsbeskrivning, CD-skivor, bilder, stämmor och ackompanjemang.
Djurens planet handlar om empati, längtan att bli sedd och människans förhållande till djuren. Eleverna har inlett repetitionerna i början av januari, de två sista veckorna innan premiären övar de hela skoldagar på Operan. Turnéregissören Anna Nora (ovan) har mångsidig erfarenhet av att arbeta med barn och klassisk musik.
Efter elevernas idéer. Djurens planet baserar sig på en workshop som leddes av författaren Monica Vikström-Jokela och kompositören Cecilia Damström i fjol våras på Åshöjdens skola. Under workshopen framkom att familj, vänner och djur är för många de viktigaste sakerna i livet – inte den nya iPhonen. Vanliga önskedrömmar var att åka någonstans, kanske till rymden, och på frågan om rädslor var svaret ofta ensamhet och döden.
Kring dessa teman byggdes operan upp. Vi följer med hur huvudpersonen Joy försöker få kontakt med andra barn, men misslyckas – de andra är helt uppslukade av det som händer i den virtuella världen. Med hjälp av en video på sin hund Jack lyckas Joy fånga de andras intresse och blir allt populärare ju flera videon hon publicerar. Men hur går det när hon hamnar på en planet där djuren styr, där pengar och berömmelse är okända begrepp?
– Jag tycker nog den har ett lyckligt slut, säger Elias Pietilä.
Han har lagt mobiltelefonen åt sidan, det är dags att ta en paus i repetitionerna.
– Det är nog så att vi är mycket på telefonerna. På stan så ser man att många inte lägger märke till så mycket annat, de tittar bara på sina telefoner och umgås inte med andra människor.
Han får medhåll av Beata Sippel och Cecilia Langinvainio.
Beata Sippel, Cecilia Langinvainio och Elias Pietilä tar paus från repetitionerna. ”Djurens planet” blir den första operan de medverkar i. Det mest utmanande blir att både komma ihåg hur man ska röra sig på scenen och samtidigt sjunga, tror de.
– Jag blir ibland lite förskräckt när jag kollar hur länge jag varit på telefonen, erkänner Langinvainio.
Alla tre har egna husdjur och vet hur viktigt det är att umgås med och sköta om sitt djur.
– Och jag vill nog mycket hellre klappa ett djur på riktigt än bara se en djurvideo, säger Sippel.
Att vara med i en opera är nytt för dem. Det är intressant men lite nervöst, då det blir en så stor föreställning. Föreställningen spelas in på CD-skiva och video.
– Det svåraste blir att både sjunga och komma ihåg hur man ska röra sig på scenen, säger Langinvainio och får medhåll.
Musiklärare Anna Schultz (t.v.) berättar att musikklasserna på Åshöjdens skola jobbat med projekt som inbegriper musik, koreografi, dikt och sång, men opera är en ny utmaning. Cecilia Damström ser det som ett privilegium att få komponera opera för barn. Djurens planet grundar sig på en workshop på Åshöjdens skola. Eleverna fick då säga vad som är viktigt för dem – i stället för att ”tanterna säger och barnen gör”, som hon uttrycker det. Foto: Anna Kujala
Musik som berör. Kompositör Cecilia Damström har följt med repetitionerna på skolan i dag, men vi träffas på Operan efteråt för en pratstund.
– Det här är ett verk med stor spridning och en unik möjlighet att påverka barnens uppfattning om opera, sociala medier, köttkonsumtion och jämlikhet. Finskspråkiga barn kan också genom operan få en naturlig och trevlig beröring med det svenska språket, säger hon.
Arbetsparet Monica Vikström-Jokela och Cecilia Damström har redan en succé bakom sig, barnoperan Dumma kungen.
– Det var en fördel att få jobba med Monica igen, det kändes ännu mera naturligt än det första projektet. Storyn är annorlunda, liksom instrumenten, men tematiken är gemensam: jämställdhet, att inte frysa ut någon oberoende varifrån de kommer.
Jag blev glad när Operan tog kontakt och positivt överraskad över att de sätter upp en skolopera på svenska.
Djurens planet har ställt höga krav på yrkeskunnigheten säger Damström och förklarar:
– Den är tänkt att sjungas trestämmigt, men den kan också sjungas enstämmigt. Jag har undvikit att klämma in för många svåra saker på en gång; om rytmen är svår är melodin enkel och tvärtom. Meningen är att en klass som inte studerar musik kan framföra operan.
Musiken spelas med två instrument, elpiano och elgitarr.
– Elpianot hade operan nyligen köpt in för en annan skolopera, så det var självklart att denna möjlighet skulle utnyttjas. Som andra instrument funderade jag på cello eller saxofon, men tyckte att elgitarren kompletterade elpianot bra då de båda är förstärkta.
Dessutom används sjutton olika ljud via datorn när vi befinner oss i rymden, på djurens planet. Här är ljudvärlden lekfull och glad. I scenerna på jorden följer musiken två teman.
– Det första har en minimalistisk bakgrund och baserar sig på konsumtionssamhället som hela tiden tickar lite snabbare, hetsar på och skapar oro. Det andra är mera melankoliskt drömmande med en Chopininspirerad pianostämma.
Damström beskriver utmaningen i att bygga upp en lämplig takt i scenerna och att säga allt i så få ord som möjligt. Inget ska kännas för långsamt, men åskådaren ska kunna följa med berättelsen.
– Vi har lyckats väldigt bra med det här, tycker jag. Monica är jätteduktig på att skapa konkreta bilder och ett sångbart språk, att använda mera substantiv än abstrakta, svåra adjektiv. Jag blir själv nästan tårögd av slutscenen, där barnkören sjunger om hur vår planet kan vara allas planet. ”Nu har jag förstått det du redan vet. Det här ska också vara djurens planet...”
